Mamma, har du corona nu igen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi sitter och äter vid köksbordet. Jag hostar till av att ha svalt slarvigt. Bägge döttrarna ger mig en upprörd blick, men med glimten i ögonvrån: ”Mamma, har du corona nu igen?” Visst är det ju lite skojigt, även om det egentligen inte alls är det.
Kan man krydda vardagens jävligheter med en portion torr humor känns det lättare, i alla fall för en stund.
Som familj faller vi inom gruppen som påverkas minst av de restriktioner pandemin kommer med. Vi bor på landet, vi har varandra, vi går sällan på krog, vi motionerar ute, vi är inte mitt inne i allt vad det glada studielivet borde föra med sig, vi har inte anhöriga på boende.
Skolbarnet får vara i skolan och fler hobbyer rullar på nästan som vanligt. Det är förstås trist att inte få leka med vänner i de andra klasserna, och att behöva turas om för den bästa delen av skolgården. Att vännerna inte kunde bjudas till barnkalas – det tog hårdast.
På dagis finns mer regler än förr, men 4-åringen kan dem på sina fem fingrar. Jag får bannor då jag föreslår att den nya favoritboken kunde visas för vännerna: ”Men det är ju corona! Inte får man ha med sig saker.”
I vårt hem bor barn som kan tyckas ha specialkunskaper inom de mest märkvärdiga områden. 4-åringen känner till de olika munskyddsmodellerna och kan till exempel berätta att ”de där svarta är lite hårdare och inte så sköna”.
I lekarna med storasyster tillverkas det tygmunskydd i olika design, som både dockor och andra förses med. De bearbetar pandemin genom leken.
Också utbudet av ”käsidesi” känner de till: De luktar tvål, sprit eller utedass, och så finns de som gör händerna skrynkliga som på en gammal tant.
Yle skriver om 1-åriga Kerttu, som inte sett vardagen utan pandemi. Hon är skygg då folk kommer nära, eftersom ingen besöker familjen hemma. Ute är det avstånd och täckta ansikten som gäller. Hur påverkar det här Kerttus utveckling? oroar sig mamman.
Även om man är fyra år gammal har man levt en stor del av sitt lilla liv i en pandemi. ”Ett halvår är en evighet i hennes liv” läser jag i min tummade handbok Stora boken om barn. En 4-åring börjar ta för sig av världen. Men vilken märkvärdig värld, full av regler, det är som står till buds.
Vardagen saknar guldkant. Vi kan inte heller krama nära och kära utanför kärnfamiljen, gå hem till folk eller se vuxna skaka hand.
Men den märkvärdiga världen och den gråare vardagen räcker till för oss ännu ett tag. Tågluffa till Indien kan vi göra senare. Nu nöjer vi oss med torra coronaskämt.
Styrka till dem som har det besvärligare! Vi ser till att vara tråkiga så länge det behövs.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.