Magstarkt att påstå att Finland inte längre är en rättsstat
Finland är en rättsstat i dag och Finland är fortsättningsvis en rättsstat i morgon.
Det tål att skrivas ut efter att riksdagen i fredags godkände den så kallade avvisningslagen, trots att många medier och samhällsröster påstår att den urholkar vår samhällsgrund och vårt anseende.
Syftet med den här undantagslagen är att kunna mota så kallad instrumentaliserad invandring, alltså i klartext förhindra att Ryssland utnyttjar migranter vid östgränsen för att skapa kaos i vårt land.
Lagen har ifrågasatts av ett flertal rättslärda, människorättsorganisationer och politiska krafter som säger att den strider mot Finlands grundlag, EU-rätten och internationella människorättsavtal.
De har rätt – om vi sätter punkt där.
Men det kan vi inte göra. I stället måste vi använda kommatecken, eftersom det finns omständigheter och sammanhang som är helt avgörande här.
Den rättsstat som inte har beredskap och säkerhet att erbjuda sina medborgare uppfyller inte definitionen av en rättsstat.
Den rättsstat som inte har beredskap och säkerhet att erbjuda sina medborgare uppfyller inte definitionen av en rättsstat.
Ibland kräver den allmänna säkerheten en inskränkning av medborgarnas friheter och rättigheter, ibland ställs en mänsklig rättighet mot en annan, ibland får en grupps rättigheter träda tillbaka för en annan grupps rättigheter.
Ju allvarligare läge, desto större blir ingreppen i de mänskliga rättigheterna. Det sista steget på skalan är en aktivering av krigslagarna.
Här kan vi jämföra med tiden under pandemin då Finland stod inför ett okänt yttre hot som skapade stor osäkerhet.
Statsrådet konstaterade i samverkan med republikens president att det på grund av coronavirusläget rådde undantagsförhållanden i vårt land och beredskapslagen togs i bruk.
Nylands gränser stängdes – en allvarlig begränsning av människors rörelsefrihet – och till exempel restauranger tvingades stänga – en allvarlig inskränkning av näringsidkarnas grundläggande fri- och rättigheter.
Genom den undantagslag som riksdagen nu godkänt med klar majoritet, strävar Finland efter att preventivt kunna avvärja ett oönskat hybridangrepp; att mota ett hot som vi ser som möjligt, men innerligt hoppas på att aldrig verkställs.
Observeras bör att den godkända gränslagen enbart gäller instrumentaliserad migration och bara kan användas under en begränsad tid.
Biffen i avvisningslagen, liksom i alla lagar som gäller undantagsförhållanden, är att det måste finnas en nödvändighet för att kunna inskränka på mänskliga rättigheter.
Om statsrådet tillsammans med presidenten anser att lagen ska tas i bruk och riksdagen anser att beslutet vilar på en klart grundad syn och en bedömning om att övriga rättsmedel inte är tillräckliga kan lagen aktiveras med en månad i taget.
Statsrådet åläggs att monitorera situationen med berörda myndigheter och så fort hotbilden har förmildrats/upphört måste åtgärderna upphävas.
Att påstå att avvisningslagen kan tas i bruk eller användas på godtyckliga grunder är magstarkt.
Tröskeln är hög och processen omständlig. Lika magstarkt är att påstå att Finland inte längre är en rättsstat.
Det vore tvärtom oansvarigt att inte gardera sig som en rättsstat inför ett presumtivt hot.
Helsingfors tingsrätt är Finlands största.
I en intervju i Helsingin Sanomat den 4.5.2009 (observera datum) röt tingsrättens dåvarande lagman, Eero Takkunen, till. Finland är inte en rättsstat längre, lyder rubriken.
Som motivering framförde Takkunen: ”Finland anser sig vara en rättsstat, men de här utslagen från människorättsdomstolen anger nog något helt annat. Det är ingen rättssäkerhet att man skall hänga löst i sju åtta år”, konstaterade Takkunen, med hänvisning till en rättegång som räckt väldigt länge.
Då (2009) hade Finland av EU:s människorättsdomstol fått över etthundra anmärkningar om rättegångar, de flesta gällande att de tagit för lång tid.
Samtidigt kan man konstatera att Finland då (2009) hade flera fällande domar i människorättsdomstolen, än vad Sverige, Norge och Danmark hade sammanlagt.
Takkunen hänvisade också till att om en förundersökning (hos polisen) räcker 4-5 år, och att fallet efter behandling i tingsrätten måhända fortsätter behandlas i hovrätten och möjligen ännu i högsta domstolen, är det i praktiken omöjligt att slutföra behandlingen inom de sju år som EU satt som gräns för behandlingen. Takkunen efterlyste ett bättre samarbete mellan polisen och åklagarna för att förbättra situationen.
Tyvärr har det snarare blivit sämre. De flesta brott, i alla fall mindre sådana, som nuförtiden anmäls till polisen, blir i de allra flesta fall inte undersökta överhuvudtaget, helt enkelt för att polisen inte har resurser till det. Också riktigt stora aktörer kan komma undan med försnillning till miljonbelopp per år under en lång tid. Också då rikdagens justitieombudsman klart har konstaterat att verksamheten är lagstridig. Det här föranledde mig, då det var aktuellt, att konstatera att försnillning tydligen är helt gångbart, bara den som försnillar, ser till att man försnillar tillräckligt små belopp, av tillräckligt många, under tillräckligt lång tid. Och att man ser till att de som utsätts för försnillning hör till samhällets allra mest utsatta.
Visst får man tro att Finland är en rättsstat, om så vill. Den tron tar måhända slut senast i det skedet, då man har försökt få rättvisa, och i stället blir utsatt för repressalier, för att man har försökt. Backstugusittare göre sig icke besvär med sådant.
Avvisningslagen som den kallas i medierna har ett officiellt namn. Lag om temporära åtgärder för
bekämpande av instrumentaliserad inresa.
De som höjer nu den här lagen till skyarna skulle antagligen nu i efterskott önska sig att den här lagen hade stiftats i god tid före den 30.11.1939. De argumenterar ju som om den här lagen alldeles säkert skulle ha kunnat förhindra den ordentligt tilltagna instrumentaliserade inresa från öst som inleddes nämnda datum. Med facit i hand kan man konstatera att det nog krävdes betydligt mera än en lag.
Mycket bra ledare igen.
Man man måste fråga sig var dessa motståndare fanns då Nylands gränser
stängdes. Kan inte påminna mig om kritiska röster då. Denna lag om någon
var enligt mig mot vår grundlag då den begränsade medborgarnas rörelsefrihet.