Lyckliga vi? Det var en nyhet som många skeptiker ifrågasatte.
En stor nyhet i mars månad var att Finland bland 156 länder placerade sig på första plats i FN:s lycklighetsindex för 2018. Många jublade över de goda nyheterna, men många var också skeptikerna som ifrågasatte huruvida den typen av index som rapporten hänvisade till verkligen kan mäta lycka. Lyckliga, vi?
I raljerande och ironiserande kommentarer misstänkte en del att FN kanske gjorde narr av Finland, och i en av de mera kreativa parodierna kunde man på Youtube lyssna på Pharrel Williams Happy till stoiska scener ur Aki Kaurismäkis klassiska filmer. De mera seriöst lagda frågade sig i vilken grad faktorer som psykisk ohälsa, social utslagning, våldsbenägenhet, hög alkoholkonsumtion och en asylpolitik som många uppfattar som inhuman alls hade beaktats.
Och självklart skulle man inte förbise hur trötta och deppiga vi finländare blir av det kyliga klimatet och vinterhalvårets mörker. Många förnekade bestämt att de känner sig särskilt nöjda med tillvaron och landets tillstånd, och intygade att många i deras näromgivning är djupt olyckliga.
Kontrasten mellan många finländares skeptiskt självkritiska reaktioner och utländsk medias rapportering om nyheten är på samma gång både fascinerande och talande. I internationell press trädde en högst stereotyp Finlandsbild fram.
I denna gör bastubadandet, närheten till naturen, avsaknaden av korruption och ett samhällssystem som eftersträvar en jämlik fördelning av resurser finländarna lyckliga. I många sammanhang betonades också det historiska perspektivet; det spektakulära i att Finland för exakt hundra år sedan var ett fattigt land mitt uppe i ett inbördeskrig och nu toppar världens lycklighetsindex.
Index avslöjar väldigt lite om den enskilda individens välbefinnande.
Den som är fattig, sjuk och marginaliserad finner föga tröst i att FN rankar Finland som världens lyckligaste land, likaså i vetskapen om att folk i Guinea, Tanzania och Burundi i medeltal är ännu sjukare och fattigare. Någon kommenterade att vi självklart inte har orsak att vara lyckliga om referenspunkten är ett perfekt samhälle utan fattigdom, olycka eller ens minusgrader.
Indexet kan endast förstås på ett abstrakt plan och i ett jämförande perspektiv.
För att se sin tillvaro i ett bredare sammanhang är det nödvändigt att distansera sig från den verklighet man tar för given och betrakta sin tillvaro från ett utifrånperspektiv. Själv kommer jag ofta att tänka på ett både roligt och talande exempel på hur kontextbundna och relativa nationella identiteter är. På 1990-talet undersökte man svenskarnas självbild, och jämförde den med hur olika i Sverige bosatta nationaliteter i sin tur uppfattade svenskarna. Både svenskarna själva och utlänningarna uppfattade svenskarna som tystlåtna, slutna och rätt svåra att få kontakt med. Endast finländarnas syn på svenskarna avvek från den i övrigt enhetliga synen. För finländarna framstod svenskarna som öppna och pratsamma, till den grad att de till och med ytligt pratade om ditt och datt trots att de inte hade någonting att säga. Lite som amerikaner alltså.
Ett annat sätt att få perspektiv på sin tillvaro är att placera in sig själv i ett historiskt sammanhang. Jag har någon gång fått frågan i vilken historisk tidsepok jag önskar att jag skulle ha fötts om jag fritt hade fått välja. Mitt svar är givet. Jag skulle inte byta ut den tid jag har levt i mot någon annan tid i det förflutna. Orsaken är att jag under inga omständigheter skulle vara beredd att frivilligt avstå från en enda av de friheter och rättigheter som jag som född i Finland i slutet av det tjugonde århundradet har fått njuta av.
Friheter och rättigheter som i dag framstår som självklara, men som tidigare generationer har fått kämpa för och som hundratals miljoner människor också idag saknar. Känslan av att ha dragit en huvudvinst i det historiska lotteriet förstärks av att jag aldrig har behövt uppleva vare sig krig eller naturkatastrofer, och fått växa upp i ett samhälle som i jämförande perspektiv onekligen varit ett av världens mest jämlika.
Forskaren Jennifer de Paola har fascinerats av motsättningen mellan det höga lycklighetsindexet och höga depressions- och självmordssiffror i Finland till den grad att hon skriver en doktorsavhandling i ämnet. Hennes teori är att de faktorer som rent objektivt verkar bidra till människors välbefinnande inte är de samma som på subjektiv nivå kopplas till lycka. Kanhända tas de friheter och den relativa jämlikhet som fortfarande präglar de nordiska samhällena till den grad som givna att vi lätt blir blinda för dem. För att de skapar – om inte det vi upplever som lycka – i alla fall förutsättningar för att vara någorlunda tillfreds med tillvaron. Kanske skulle finländare lättare förlika sig med att bli utpekade som världens lyckligaste om man i stället för att använda ordet lycklig – som rimmar illa med finsk mentalitet – beskrev oss som relativt nöjda.
Johanna Wassholm,
forskare, Åbo Akademi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.