ÅU 05.04.2018 08:28

Ensemble Vida
Dirigent: Dominik Lukas Vogt
Sibeliusmuseum, 3.4.2018 kl 19
Lokala kammarkören Ensemble Vida styr under kommande helg kosan mot Åland för konsertuppträdanden. Som inledning på turnén konserterade den fjorton personer starka ensemblen i tisdags i Sibeliusmuseums konsertsal. Ett genrep inför kommande utmaningar? Kökar och Mariehamn lär inte bli besvikna.
Det ambitiösa om än något spretiga konsertprogrammet bestod dels av senromantisk repertoar ur den anglosaxiska körtraditionen, dels avstickare till betydligt modernare klangvärldar. Till detta kom några stycken av franska 1500-talstonsättare, sjungna av kvartetter och kvintetter ur körens led.
Programmet inleddes nätt med den stillsamma ”Music when soft voices die” av Frank Bridge (1879–1941). Möjligen var tanken att ge intrycket av ett ”förarlöst” framförande då dirigenten dirigerade från bakre delen av salen, men helt lyckat blev det inte i praktiken. Greppet blev ett annat med dirigenten mer påtagligt närvarande.
I de franska chansonerna och madrigalerna av Jacques Arcadelt (1507–1668) och Clément Janequin (1485–1558) fick publiken se resultatet av en samsjungningsprocess som under Dominik Vogts ledning sannolikt pågått en tid. Ofta nådde de olika smågrupperna en gemensam andning och ett behagligt rytmiskt flöde. Speciellt kvällens kvintett, vars röster var sinsemellan välmatchade, lyckades fint med sin insats i Arcadelts ”Je ne suis pas si sot berger” till småfräck text av Anonymus.
Som huvudnummer i konserten ingick kanadensaren Murray Schafers (1933–) Magic songs och sånger ur svensken Nils Lindbergs (1933–) körverk O Mistress mine. Schafer har uppenbarligen hämtat sin inspiration från naturen, dess företeelser, ljud och rytmer.
I en rad sånger fick publiken höra besvärjelser för bland annat klart vatten, att hålla bin varma under vintern och att få magin att fungera. Dominik Vogt lotsade kören genom den utmanande uppgiften och publiken fick höra en både trovärdig och underhållande tolkning; omväxlande ljudmattor, utrop, viskningar, frisk och rå forteklang och klara pianissimon.
Genomgående i programmet, men inte minst i sångerna ur Lindbergs O Mistress mine gjorde Ensemble Vida intryck med ren intonation i de täta harmonierna. Det jazziga draget i Lindbergs finstämda komposition betonades inte speciellt i Dominik Vogts överlag smakfulla tolkning. Men jazzen skymtade ändå fram, bland annat i den läckert levererade ”Not, Celia, that I juster”, där speciellt körens baryton- och tenorstämmor klingade vackert.
I den avslutande avdelningens milda framförande av Edward Elgars (1857–1934) klassiker ”My love dwelt in a Northern land” rubbades balansen av vokal ojämnhet (trötthet?) speciellt i de högsta partierna. Kören återfann dock sin energi i Gustav Holsts (1874–1934) folkvisearrangemang ”My sweetheart’s like Venus”, som blev ett uppfriskande avskalat avslutningsnummer på Ensemble Vidas fina visitkortskonsert.
Henrica Lillsjö
nyheter@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln