ÅU 28.11.2020 15:58

Man visste inte riktigt vad man skulle vänta sig av årets adventskonsert. Framförallt visste man inte så säkert om den överhuvudtaget skulle bli av. Men då dagen var inne och hade inga nya smittutbrott eller skärpta restriktioner för publika sammankomster satt käppar i hjulen. I Domkyrkan, som annars sväljer en publik på 1200, satt nu ca 200 munskyddsbeklädda personer bänkade.

Det flesta av oss har deltagit i arbetsmöten, butiksbesök och kanske en och annan föreställning av något slag iklädd munskydd. Men hur är det att sjunga och dirigera kör med munskydd och generösa avstånd mellan alla sångare? Florakören, Brahe Djäknar och deras dirigent Ulf Långbacka klarade av utmaningen med all heder under fredagens konsert. Det var rent förvånande hur lite man som åhörare tänkte på maskeringen efter ett tag.

Konsertens första del bestod ­– efter den traditionella intågskoralen av J.S. Bach ­– av en avdelning med moderna sakrala körverk med körerna turvis och tillsammans. Nunc dimittis av polske tonsättaren Paweł Lukaszewski var ett modigt val som första nummer. Stycket bjöd på rytmisk minimalism och täta och breda harmonier. Solistpartierna sjöngs klart av en kvartett från sidoläktaren – ett grepp som smakfullt upprepades senare i konserten.  

Efter en smula initial osäkerhet i Arvo Pärts samtidigt meditativa och mullrande O, Adonai fick man intrycket av att Brahe Djäknar sjöng både lyhört och av fullt hjärta i manskörsversionen av Ola Gjeilos vackra Ubi caritas.

Florakören bjöd på ett uppehåll i de lugna stämningarna i Mia Makaroffs sympatiska Spes (Hopp), som kombinerar en latinsk och samisk text, homofon körsats med något som liknar jojk. I domkyrkans akustik kom styckets rytmer tyvärr inte helt till sin rätt. Däremot satt Ulf Långbackas nyansrika tolkning av norrmannen Kim Arnesens Even when he is silent helt rätt, både i utrymmet och för Florakörens för närvarande flickaktigt sonora klang.

Bakom Arnesens lite mystiska sångtitel döljer sig det kända citatet av en okänd: ”Jag tror på solen även när den inte skiner, jag tror på kärleken även när jag inte känner den, jag tror på Gud, även när han är tyst.” Ett budskap om hopp i de mörkaste stunderna.

Två gemensamma nummer utgjorde övergången till konsertens avdelning med klassisk och i traditionen bottnande musik. Ola Gjeilos Sanctus (London) gav prov på mycket god samklang och dynamiken växte till ett mäktigt avslutande Hosianna. Felix Mendelssohns Ehre sei Gott in der Höhe bjöd på intressant dynamisk växling och säkra solistinsatser.

Konsertens mer traditionella nummer serverades till en del med ny knorr. Ulf Långbackas läckra blandkörsarrangemang av Stilla natt klingade drömskt och lätt medan Robert Sunds märkliga arrangemang av Peter Cornelius Tre konungar snarare väckte frågor än gav svar. Frank Berger bjöd i den sistnämnda tillsammans med Brahe Djäknar på ett bärande solo med varm klang. Avdelningen innehöll också helt ny musik till gammal text i Jussi Chydenius svängiga tonsättning av Eino Leinos text Joulun neiet, med energiska Florakören.

Brahe Djäknar bjöd även på klassisk manskörssång och därtill finslipad kvartettsång av solokvartett i Michael Praetorius Det är en ros utsprungen. Gustaf Nordqvists Jul, jul, strålande jul och Anders Öhrwalls slittåliga arrangemang av Bereden väg för Herran med körsångaren Daniel Schmid som tog plats vid kororgeln utgjorde trygga och trevliga avslutningsnummer i en innehållsrik helhet.

Jag hoppas att kommande adventskonserter inte blir fullt lika luftiga som årets. Jag hoppas att det nästa år är många som trängs i bänkarna då det blir konsert. En eloge till körerna som valt att i de omständigheter som nu råder hålla fast vid traditionen att erbjuda lyssnarna ett program med fin körmusik i advent och dessutom bemödat sig om att skapa en trygg konsertupplevelse.

Henrica Lillsjö

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln