Ann-Christine Snickars 18.02.2020 19:00

Sjukdomens röster tar över allt mer och förkroppsligas på scenen av Folke Narin, Gaspare Fransson och Ellen Edlund. Huvudrollen som Lotta görs av Oksana Lommi. Föreställningen baserar sig på boken ”Som om jag var någons skuggsida” av Lotta Näse och Patricia Bruun. Foto: Roosa Oksaharju

Bakom verkligheten
Dramatisering av David Sandqvist efter ”Som om jag var någons skuggsida” av Li Näse och Patricia Bruun
Regi: David Sandqvist
Scenografi, video- och ljusdesign: Tuomas Honkanen
Ljuddesign och musik: Tony Sikström
Kostym: David Sandqvist, Kaisa Rautakoski
I rollerna: Mikael Andersson, Ellen Edlind, Stina Engström, Gaspare Fransson, Oksana Lommi, Folke Narin
Premiär på Svenska Teaterns Amosscen 15.2.

Pjäsversionen av ”Bakom verkligheten” spelas på Svenska teaterns Amosscen, på en upphöjd plattform vars yta avgränsas av neonslingor som ibland är tända och blinkande. I bakgrunden finns ett fönster, men är det en öppning eller bara en bedrägligt markerad fyrkant?
Scenografin, i sin enkelhet, gestaltar också ett inre spelrum. Ibland ser man animerade teckningar i snabba projiceringar. Utanför plattformen finns det som huvudpersonen inte kan påverka, påträngande tankar, men också en del av det ”normala” livet, det huvudpersonen Lotta har allt svårare att komma åt.

Det handlar om en som levt nära oss, som var intagen för flera psykoser och som sedan tog sitt liv

Dramatisering och regi är av David Sandqvist, det är samtidigt ett examensarbete vid Teaterhögskolan. Man är spänd på – lite orolig, faktiskt – hur en teaterversion av Lotta Näses text och glimtar av hennes liv ska ta sig ut.
Det handlar ju om en verklig person, som levde och studerade och hade vänner i Åbo, som hade sin uppväxt och sin familj i Kimito. Det handlar om en som levt nära oss, som var intagen för flera psykoser och som sedan tog sitt liv.
Omformningen för scenen visar sig vara finkänslig. Den är nästan så finkänslig att det ibland känns som om den tassar för försiktigt.
Men viktigast är att den undviker ett påklistrat patos som skulle ha kunnat förminska scenpersonerna. Det är också så den bäst bevarar sin angelägenhet. Regissören har insett det.
I stället följer pjäsen scenpersonen Lotta tätt intill. Det ligger också en poäng i att pjäsen ”Bakom verkligheten” är Sandqvists slutarbete, för i inledningsscenerna arbetar Lotta med sitt eget slutarbete, och under det syns de första sjukdomstecknen. I parallellen uppstår ett slags osynligt men varmt kamratskap.
Skevheterna i verklighetsuppfattningen levandegörs och får röst av skådespelare som håller sig på sidorna av den upphöjda spelplattformen, ibland är de belysta, ibland i halvskugga. Det är ett enkelt och samtidigt genomtänkt grepp, välfunnet.

Gestiken litar på scenpersonernas utstrålning och förmåga att fokusera

De påträngande rösterna förkroppsligas av Ellen Edlund, Gaspare Fransson och Folke Narin som återkommer i rollerna som medpatienter på den slutna avdelningen. Mellan dem uppstår också stråk av trygghet och av humor.
I en sjuk människas liv är ju inte precis allting sjukdom, boken säger det med eftertryck, pjäsversionen gör det genom att hålla skeendet i ett lätt och varsamt grepp.
I huvudrollen som Lotta arbetar Oksana Lommi mest nyanserat med sitt ansikte, som snabbt kan växla mellan öppenhet och avskärmning.
Gestiken är överhuvudtaget ganska sparsam, den litar på scenpersonernas utstrålning och förmåga att fokusera.
I Lotta Näses välformulerade text drabbas man av betydelseglidningarna, varken författaren eller läsaren kan ställa sig över eller styra dem. På scenen får man jobba med skiftningar, de påverkar en annorlunda, men lika dramatiskt.

Mamman får den sista scenen ensam

Alla rollerna, utom föräldrarnas (som görs av Mikael Andersson och Stina Engström, som också har inhopp som vårdare) är studerande vid teaterskolan, deras verkliga ålder är precis rätt för uppdraget, den behöver inte manipuleras.
Och fastän skådespelare ska lära sig att agera allt möjligt, tillför detta just den här gången något autentiskt.
Mammans och pappans roller gestaltas i korta sekvenser, det blir av nödvändighet ganska många entréer och sortier. Mamman får ensam – det vet den som läst boken – den sista scenen.
Inte ens den är väldigt lång. Ingen scen i världen kan ju ändå rymma smärtan som den får bära, som kämpar för att en älskad människa inte ska uppslukas av en svår sjukdom – och förlorar.
Kärleken som finns kan i stället gestaltas i en minimal gemensam gest, en vinkning, något som alltid kan uppfattas rätt.
Ett diskret musikspår gör sig också påmint under föreställningen, volymen är nedskruvad, som en radio man har på hemma, eller som en konstant och universell påminnelse om att lyssna.
En låt som ett par gånger tränger sig igenom är den sublima ”What a difference a day makes”, i sammanhanget blir den både trösterik och pockande.
”Bakom verkligheten” spelas fram till slutet av april och några av föreställningarna kombineras med publiksamtal. Då finns bland annat Folkhälsans ungdomsmottagning och chatten Ärligt talat på plats.
Den 7. 3. medverkar Li Näse, Lotta Näses mamma, i samtalet efter föreställningen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Läs också Bror Rönnholms recension av ”Som om jag var någons skuggsida” (2011) här. 

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln