Lokal handlingskraft, nationell handfallenhet – det är inte EU som hindrar en reglering av skarvbeståndet
Visst går det att skrämma bort skarvar, om omgivningen är den rätta. Ett bra exempel är då skarvar tog över två grund på Södra Stadsfjärden i Vasa, bara två kilometer från Salutorget.
År 2016 häckade där över tusen par. 2017 fick staden ett flerårigt tillstånd att förstöra bon och skrämma skarvar på det ena grundet. Året därpå fick man också olja ägg på det andra grundet.
I fjol häckade inte ett enda skarvpar på Södra Stadsfjärden.
Så har vi då ön Högen på Kyrkfjärden, bara några kilometer från Pargas gästhamn. Pargas-Nagu Fiskeriområde har nu lämnat in ansökan om undantagslov för att få driva den påbörjade skarvkolonin från ön.
Metoderna måste ändå vara något annorlunda än österbottningarnas.
Varför? För det första är metoden där man oljar ägg inget realistiskt alternativ. Ingen klarar av att klättra upp i trädtopparna på Högen.
Kanske men kunde testa att göra det med drönare, men det känns också som en komplicerad lösning, också om den kanske samidigt skulle störa fåglarna.
Att skrämma skarvarna på samma sätt som österbottningarna är också orealistiskt. Högen är en tätbevuxen ö och skarvarna skulle knappast bry sig så värst mycket om det som människor kan framkalla. Knallarna från en skarvskrämma skulle knappast heller uppfattas som ett hot uppe i trädtopparna.
Vad är då sannolikheten för att Pargas-Nagu Fiskeriområde får tillstånd för åtgärder? Det knepiga är att de inte får störa öns gråhägerkoloni.
Flera av öns hägrar rapporteras visserligen redan ha sökt sig till andra platser kring Kyrkfjärden, eftersom skarven brukar vara tidigare ute på våren då det gäller att muta in boplatser. Det är ändå inte första gången som skarvarna använder hägrar som buffert.
Utgångsläget i Pargas är därför mycket mer utmanande än på de kala grunden på Södra Stadsfjärden i Vasa. Idén att skjuta skarvar vid Högen kan däremot visa sig effektiv, men att få tillstånd för det är knepigt.
Skarvvräkningen i Vasa var förstås inte heller helt problemfri. När de hade skrämts bort från Vasa dök en lika stor koloni upp i Raumo. Där bildades plötsligt en av landets största kolonier, med drygt 1 200 bon, kunde Vasabladet rapportera i fjol.
Skarvetableringen hade dessutom mycket konkreta följder, för den stoppade ett viktigt bygge av en vägbank i Raumo hamn. Det fanns ett miljötillstånd för att utvidga hamnen, men så beslutade NTM-centralen att fågelsituationen förändrats så mycket att tillståndet från 2016 inte längre gäller.
”De ekonomiska intressen som är förknippade med en utvidgning av hamnen uppfyller inte kraven för undantag enligt EU:s fågeldirektiv”, enligt NTM-centralen.
Ärendet gick sedan vidare till förvaltningsdomstolen, så något snabbt besked är inte att vänta. Skarvbon ska skyddas också då fåglarna är i södern, enligt NTM-centralen.
”Det kom som en överraskning för mig att bona och boträden inte får röras ens då skarvarna är borta”, konstaterade Raumos hamnchef Hannu Asumalahti till Vasabladet.
EU:s fågeldirektiv ploppar ofta upp då det talas om skarvar. Det hela handlar ändå inte i grund och botten om själva direktivet utan om hur det tolkas i Finland. Samt om det att skarvarna inte är inskrivna i jaktlagen, utan i naturskyddslagen.
Allt återspeglas i exempelvis synen på jakt. I Sverige har det redan under många års tid varit tillåtet med skarvjakt för att skydda fiskbeståndet. Där ser många den finska restriktiva linjen som ett bekymmer, eftersom finska skarvar på väg söderut passar på att besöka också svenska vatten.
Det finns också de som har efterlyst en nordisk lösning men det handlar inte i praktiken om annat än att det är Finland som inte får ändan ur vagnen.
Om man nu är så orolig för EU:s fågeldirektiv och art- och habitatdirektiv så kunde man kanske läsa det lite noggrannare: det ”bevarande” EU skriver om omfattar möjligheten att bibehålla en gynnsam status för populationer av arter av vilda djur och växter. EU förbjuder inte kategoriskt reglerande jakt, jakt som inte skulle var mer besynnerlig än den traditionella hjort- och älgjakten.
Jämfört med nu, då man enbart sätter in reparerande åtgärder sent – om ens då – skulle reglerande jakt ha en bestående effekt på skarvbeståndet och var de slår sig ned. Tyvärr verkar det efter alla dessa år som om det fortsättningsvis inte finns en tillräckligt utbredd politiskt vilja att göra något.
Fördrivningen av skarvar lyckas kanske lokalt, som på Högen, men någon bestående effekt verkar vi aldrig få se.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.