Livsviktiga – och livsfarliga – vägar kräver bättre kvalitetskontroll
Skolskjutsar har blivit okörda. Postutdelningen har försenats. Bussar kan omöjligt hålla tidtabellerna. Sopkärl lämnas otömda. Pendlare missar färjan. Lastbilar kanar ned i diket. Och gudbevare den ambulans som behöver komma fram snabbt!
Både människoliv och fordon äventyras dagligen när många vägar är i exceptionellt uselt vinterskick.
Vägunderhållet beskrivs som katastrofalt dåligt den här vintern, oavsett om vi talar om Kimitoön, Pargas, Västra Nyland eller andra orter.
Också i Åbo centrum har en del gator tidvis varit olovligt länge oplogade, och hala, knöliga trottoarer har fått många på fall, vilket belastar sjukvården.
I tätorter finns det ändå oftare alternativa rutter och färdmedel, medan det i glesbygden kan hänga på en enda väg.
Till exempel Skärgårdsvägen i Pargas bjuder på obehagliga upplevelser, i synnerhet västerut från Prostviks färjfäste där underhållet nedprioriterats på grund av mindre trafikmängder.
Ställvis är vägen genom Nagu och Korpo blank som en skridskobana eller har så djupa spår att det är svårt att veta om det är värre att försöka hållas i eller utanför isrännorna.
När väderleken pendlar från plusgrader och slask till sträng köld och snöstorm hinner vägunderhållet inte alltid med.
Salt och sand lyser med sin frånvaro, eller så har sanden smält in i isen på körbanan, till ingen nytta. Farliga gropar uppstår i beläggningen och stenhårda vallar kantar vägrenar och trottoarer.
I slutet av januari (24.1) uppmärksammade ÅU problemen med osandade vägar på Kimitoön.
I artikeln uppgav entreprenörerna som svarar för vägunderhållet på alla statliga vägar på Kimitoön att de inte kan bege sig ut på eget initiativ för att sanda, även om de tydligt ser att det skulle behövas. Det krävs en order från beställaren YIT, som också betalar för sanden.
Här har vi problemet.
När staten eller kommunen väljer att konkurrensutsätta olika samhällsfunktioner innebär det alltid en kalkylerad risk, speciellt då det gäller något så livsavgörande som trafiksäkerheten.
Det förutsätter pålitliga entreprenörer, tillräckliga resurser och en tydlig ansvarsfördelning.
Dessutom krävs en auditering av beställaren så att avtalet följs och trafiksäkerheten maximeras.
Finns det resurser för det? Knappast.
Trafikledsverket, som tillsammans med de regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) ansvarar för underhållet av vägnätet, medger att det inte är möjligt att hålla vägar i den lägsta underhållsklassen – i praktiken över hälften av hela landsvägsnätet – i sådant skick att det inte skulle förekomma problem när väglaget är som svårast.
Just därför borde beställaren lita mer på de lokala entreprenörens omdöme och observationer.
Helhetsansvaret för vägnätets skick kan visserligen inte utlokaliseras till enskilda företagare, men nu går chansen till proaktivitet och snabbare reaktionsförmåga förlorad när företagarna måste vänta på en uttrycklig order om att få rycka ut för att ploga, skrapa, sanda och salta.
Vi har inte råd att äventyra en enda trafikants säkerhet på det här sättet.
Att ambulanser inte är fyrhjulsdrivna är nog en stor miss i Finland. Vinterväder kan komma med förhållanden som inte kan skyfflas bort på nolltid.