ÅU 08.03.2018 15:39

Kärlek liksom (Rakkaus niinku)
av Johannes Ekholm
Översättning: Mårten Westö och Adrian Perera
Omslag: GRMMXI
Förlaget M, 2017
440 s.

I marknadsföringen citerar Förlaget M Aamulehtis recension av Johannes Ekholms kultförklarade roman ”Rakkaus niinku” (2016), där den beskrivs som en ”våldsamt ocensurerad 400 sidor lång spya över generation Y.”
När jag läser den i den svenska översättningen som kom ut i höstas, ”Kärlek liksom”, tycker jag inte alls att det är sant. Det är en väldigt välstrukturerad roman, med många tonfall och många röster. Ställvis översköljs man av ordkaskader, och man vet inte alltid hur grov ironin är, vissa passager kanske inte alls är ironiskt tänkta – men spya? Nånej.
Johannes Ekholm är välkänd i teaterkretsar. Han stod till exempel som en av manusförfattarna till Q-teatteris ”Kaspar Hauser” 2014, också definierad som generationspjäs, som ”en obduktion av en generation”, sas det.
Ekholms teaterbakgrund syns tydligt i ”Kärlek liksom”. Den är indelad i scener snarare än kapitel. Och scenanvisningar finns med, särskilt i början, där miljön har en större betydelse. Vi får reda på vilken musik som spelas, vad som går på teve, hur långa pauserna är i människors tal.
Under gång börjar huvudpersonen Joona ta allt tydligare form. Hans repliker får stor plats i till exempel i uppgörelsen med pappan, eller i det andra mötet med väninnan Caritas, som också är en av vändpunkterna i romanen.
Joonas bakgrund är i en miljö där var och varannan tycks vara grafisk designer och jobba på reklambyrå. Själv är han för tillfället en kolumnist utan kolumn, han har fått sparken, han har inte längre någon bostad och han flyttar hem till sin far i Kyrkslätt. Han är trettio år, saknar kreditvärdighet och ska skriva en roman.
Romanens tillkomst är också dess stoff. Det är en finess som sitter organiskt just här men ingalunda något nytt grepp. Det kan bli torrt och hermetiskt, här är det motsatsen. Joonas roman ska också bli en ”utskrift av verkligheten” och hans metod är att spela in möten och samtal, han döljer det inte. När någon frågar kallar han det ”aggressiv transparens”.
Joona har på sitt sätt ordet i sin makt. Han är beläst och han är drivande i diskussioner, han har alltid ett svar eller en snabbanalys redo. Han manipulerar genom att snacka, det kan bestå i att snabbt byta ämne, eller att fort som attan plocka fram just den referens som behövs.
Att på detta sätt vara i rörelse, synlig och hörbar, är nödvändigt för överlevnaden. ”Kärlek liksom” handlar i överraskande hög grad om arbete, och visar med önskvärd tydlighet att de äldre generationernas arbets- och flitighetsmoral inte just har någon giltighet i dag.
Joona och hans kompisar svävar runt i en diffus projektvärld, inte sällan kammar chefer hem feta vinster på deras dåligt avlönade insatser. Men lika mycket som om att vara underbetald innehållsproducent handlar ”Kärlek liksom” också (förutom om sin egen tillkomst) också om litteraturen i stort.
Joonas pappa är/har varit en hyfsat framgångsrik författare. Joona konfronterar honom – beskriver hur angstigt det kan vara att förekomma som (bi)person någons autofiktion. Jag skriver som om jag skulle vara död, säger pappan, självupptaget. Men jag är inte död, replikerar Joona – dock märkligt omedveten om att hans egen litterära metod också kan ifrågasättas.
Romanen rullar ändå ut sig så att läsaren blir varse Joonas blinda fläckar, han är en fullödig romanperson, inte bara ett specimen i en generation. Och diskussionen rör också frågor om litteratur som är brännande idag: vad den kommunicerar för slags värderingar, om den överhuvudtaget ska göra det, om det är naivt att läsa litteratur som levnadsregler …
Joonas chattkontakt, signaturen ”sad91rl” som han för långa personliga samtal med – och snabbt bli kär i – visar också att hon genomskådat honom, men långt innan hon säger det förstår läsaren att Joona har svårt att lyssna. De här sekvenserna avslöjar ändå Joonas känsligare sidor (ifall man tror att hans uppsåt är hyfsat ärligt, och jag tror för det mesta det).
”Kärlek liksom” är en bok om den moderna manligheten, det har redan sagts. Storyn använder tjocka konturer, men det litterära uttrycket kör med precisa penseldrag. I själva verket låter språket en massa guldkorn regna ner över en: snabba sarkasmer och träffande definitioner.
Översättningen (av Mårten Westö och Adrian Perera) förmår behålla både det ömsint allvarliga grundackordet och det smattrande snacket. Sekvenserna som antyder dialekt är osmidigare än resten av uttrycket, men är fint att läsa en bok som är översatt till finlandssvenska och till samtida somespråk och jargong (”ja sku gärna kunna proper skriftspråk”, skriver Joona i chatten).
En gammal läser också gärna Joona som mytisk person, en som uppslukas av tidens stora valfisk, och spys upp av den. Allt medan han pratar på. Som en val som måste simma vidare eller förgås.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln