ÅU 18.06.2018 12:45

Missförstånd.
En ofärdig roman
av Stella Parland.
Illustrationer: Linda Bondestam.
Grafisk form: Sten Snickars.
Förlaget, 2018.
110 s.
När Stella Parland (1974-2015) gick bort för tre år sedan hade hon hunnit etablera ett författarskap utan motstycke. Absurd humor, hejdlös fabuleringskonst, osvikligt rimgehör och ett extremt rörligt språk, sådant har vi inte varit alltför bortskämda med.
Allt detta finns i Stella Parlands böcker. De riktar sig till en bred publik, till exempel ”Katastrofer och strofer om slummer och skoj” (2003) avnjuts av många oberoende av ålder. I och med den tog också samarbetet med Linda Bondestam sin början.
En närmast gränslös målgrupp har den geniala pekboken ”Gnatto Pakpak” (2010) som också definierats som ”krypbok” och ”oljudsbok” eller ”bestiarium för 0-100-åringar”. Den har ett helt eget påhittat språk.
”Missförstånd” är en bok för åldersmässigt lite mognare läsare. Flera av kapitlen var redan inskickade till förlaget vid författarens död. Slutet har tagits fram bland hennes efterlämnade texter och markerats som appendix. Det är vackert och respektfullt gjort. För läsaren är det en ren redigeringsfråga, eftersom de i kvalitet inte skiljer sig från de tidigare.
Huvudperson i romanen är Simeonis som lever ett kringflackande liv i Europa och har en lika kringflackande karriär. Han är en vuxen man vars fontanell växt ihop lite fel, han försörjer sig som kypare på en fiskrestaurang, han går i analys. Han skriver på ett skönlitterärt verk.
I bokens början är han starkt allierad med sin kusin Alfons (”som kunde sju döda språk och inget levande, och saknade varje spår av social talang”), sen tillkommer ett helt menageri av personer i skruvade möten och relationer.

Simeonis vill ha en roll i en uppsättning av ”Medea” men får bli sufflör i stället, han blir kär och han blir kattvakt, han rymmer från sin belägenhet genom en kloak, han får en ny väninna som är kannibal. Han blir redaktör på en tidskrift. Han medverkar i en reklamfilm där allt går i putten. Han skriver en novell – i åtta delar.
Allt detta relateras med en konfronterande precision, nån gång i språkligt maklig takt, men oftast på hög växel, alltid med samma pregnans. Att läsa Stella Parlands hejdlöst fabulerande prosa är som att gå på språkcirkus med de allra bästa artisterna, de som slungar sig iväg från trapetsen, dödsföraktande, men i förvissningen att landa rätt.
Berättandet är inkluderande och genomskådande, har ett regelbundet fokus på roande eller vansinnigt konstiga episoder eller på märkliga upplösningar. Den som inte skrattar alls åt förvecklingarna måtte höra till den minoritet som aldrig har roligt, beklagar.
Linda Bondestams bilder följer berättelsen genom att avknoppa en tablå i visuell form här och där. Illustrationerna är detaljrika och skojar raffinerat med 1900-talets bokillustrationer. Allt blir historia, tycks de säga.
Under det mest fantasifulla glimtar givetvis det djupaste allvar, skulle det inte synas blev man åksjuk av att hänga med. I ”Sjätte missförståndet”, där Simeonis lever tillsammans med kannibalen Hannah och försöker få bukt med sin smärta, vävs komik och allvarsreflektion samman i en av bokens mest rörande höjdpunkter.
Patienterna ska gradera smärtan på en skala från ett till tio. En grupp kroniker tar ett initiativ för att införa decimaler i värderingen, de får förstås avslag. De är de hopplösa. Texten fortsätter: ”Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det stämmer inte. Det finns massor av människor som lever bortom hoppet, mekaniskt, famlande …”
Bokens avslutning, efterordet av Annika Sandelin beskriver en livslång vänskap, lek och samarbete. Hennes och Stella Parlands debut var ju samtidig, med boken ”Dikter om öden och döden ”(1999), som de skrev tillsammans och som också förde dem ut på en lång räcka scenframträdanden.
Släktskapet finns också på det mer handfasta planet, de är kusiner (och Simeoni och Alfons i historien får vara en solkatt som återkastas från det). Annika Sandelin berättar om hennes och kusinens excentriska lekar som barn (samla på portförbud!), och hur deras gemensamma äldre släkting, morfar/farfar Oscar Parland alltid uppmuntrade dem att uppföra vindlande teaterföreställningar inför en inte alltid entusiastisk släktpublik.
Det ömsinta efterordet tangerar också Stella Parlands sjukdomshistoria, som inte hindrade henne från att starta projekt, resa och leva. Kapitel sex i ”Missförstånd” bearbetar just detta. Alla har väl fått höra om att man inte kan ”resa från sina problem”. Stella Parland kommer till en slutsats värd att minnas:
”Det måste vara en småborgare som kommit med det uttrycket. Man kan visst resa från sina problem. Man bara flyr och flykten är underbar. Man reser och lämnar alla olösliga problem bakom sig. På det nya stället skapar man genast nya problem, lika olösliga som de andra, men nya. Och i stället för att ha ett liv med olösliga problem har man hundra liv med olösliga problem. Där består livets skönhet.”
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln