Livet som en räcka roller eller återfall i gamla mönster
Hitta sig själv. När slutar man att spela en roll? ”Ihmiset, paikat, esineet” handlar på ytplanet om missbruk men inkluderar hela livet. Pihla Maalismaa har den krävande huvudrollen, Jerry Wahlforss gör insatser som vårdare, medpatient, medspelare.
Ihmiset, paikat ja esineet (People, Places and Things) av Duncan Macmillan
Regi och översättning till finska: Johanna Freundlich
Scenografi och dräkter: Mark Väisänen
Ljusdesign: Jari Sipilä
Ljuddesign: Jari Tengström
I rollerna: Pihla Maalismaa, Kirsi Tarvainen, Tom Petäjä, Jerry Wahlforss, Stefan Karlsson, Petri Rajala. Ulla Koivuranta. Alisa Salinen, m. fl.
Finsk urpremiär på Stadsteaterns lilla scen 1.9.
Just nu går två pjäser av Duncan Macmillan på Åbo stadsteater, ”Parasta elämässa” (Every Brilliant Thing) och ”Ihmiset, paikat ja esineet” (People, places and Things) som hade premiär i lördags. Den första är en monolog med interaktiva inslag som handlar om att brottas med en depression. ”I Ihmiset paikat ja esineet” är ett missbruk i förgrunden. Den uruppförs härmed i Finland.
Pjäsen tar fart i en klassiker, i en scen i Tjechovs ”Måsen”, där huvudpersonen Emma, som är skådespelare, har rollen som den trasiga Nina. Men föreställningen avbryts, för Emma har tagit droger, får överdossymtom, landar på rehabkliniken.
Det är starten på en mödosam resa, som tar sig fram ömsom på en klarsynt allmängiltig nivå, där tematiken inkluderar det smärtsamma och förvridna i de rollspel vi mer eller mindre tvingas till, ömsom är den ett stövlande i ett träsk av disparata bilder från en ändlös kamp, där stympade relationer och suget efter lättnad (i ruset) blir en ödesdiger kombination.
Scenbilden är genomgående densamma, en estradliknande platå, ett par dörrar i fonden, ett nedsänkt tak med integrerade lysrör. Kliniskt är ordet, och man befinner sig också mest hela tiden i klinikens reception eller terapirum. Scenbyten markeras genom att gardiner och rekvisita hastigt byter läge.
Det fungerar, men det stiliserade markerar också att det är en ganska hårt styrd historia. Nästan alla andra roller utom Emmas är mest markeringar, så också medpatienterna som efter ett tag strömmar in i berättelsen. Det ligger ändå något i den intensitet med vilken ödeskamraterna skissar sina respektive historier, detta pockande på att tas med i historien.
Regissören Johanna Freundlich, känd för sin prisbelönta version av ”Angels in America” för några år sedan, är skicklig på att ta fram de små gesterna. Det är rörelser som man kanske strax glömmer att man sett, men som man svarar på undermedvetet, så som man gör också i nära relationer. Man hinner alltså ha en hel palett av känslor inför huvudpersonen: irritation, sympati, indifferens, ömhet.
Pihla Maalismaa som har huvudrollen är oavbrutet på scenen. Hon agerar med ett säkert och subtilt kroppsspråk, det är hennes trumfkort. Hon klarar utmärkt väl av att visa den där leende ointagligheten som är både attack och försvar, och som vår tid tycks pracka på den som vill komma någon vart.
Pjäsen innehåller mycket text, kaskader av ord. Ordflödet är för all del också något som ligger i vår tid. Babblet kan man gömma sig bakom, klyschorna kan få en att slinka undan ansvar. Samtidigt är orden, formuleringen, dialogen, den enda vägen ur låsta situationer.
Men alltför mycket ointaglighet och allt för många ord kan vara en broms på teaterscenen, så man välkomnar varje stund av interaktion. Men några av pjäsens innersta lager antyder vad som sker med oss när mellanmänsklig interaktion fallerar. ”Ruset är det enda jag inte blivit besviken på”, säger Emma.
Men scenföreställningen behöver också det ordlösa, så scenerna med Skugg-Emma (Alisa Salonen) är välkomna också för rytmens skull. Vad hon representerar, ångest eller befrielse eller bägge delarna, kan överlämnas till den individuella skådaren.
Pjäsens viktigaste kommunikation uppstår mellan Emma och medpatienten Mark, gestaltad av Jerry Wahlforss, som ställer emotionella krav på Emma. Men att uppträda ärligt, vad är det? Wahlforss scenperson återkommer senare i pjäsen som vårdare. Han får den största kontaktytan till Emma. Det finns en intensitet i deras samspel som är föreställningens röda tråd.
Kirsi Tarvainen har rollerna som läkare, som terapeut och senare som mamman. Det understryker Emmas smärtsamma beroende av mamman (hon ser henne överallt!), men låser också rollernas räckvidd.
Tills slut möter den utskrivna Emma sina föräldrar i en skör scen, där Petri Rajala som tidigare uppträtt som en rätt anonym vårdare har en höjdpunkt som pappan, överväldigad av motstridiga känslor. Om pjäsen handlar om frigörelsens svårighet kan man grubbla över varför scenen är placerad just där.
Men kanske den handlar om livet – om man bortser från det konkreta missbruksmotivet – som en räcka av återfall i kända mönster. En tanke i rehabiliteringen är att beroende ska undvika människor och platser och saker som kan trigga det destruktiva beteendet. Lättare sagt än gjort – alla gånger.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.