Ann-Christine Snickars 31.07.2021 10:00

Boken. Ämnet litteraturvetenskap har en ganska stor vighet och kan vända sig i dialog till en hel rad olika ämnen.

I en nyutkommen essäbok, ”Där kunskapen tätnar som moln”, granskar litteraturvetare och filosofer hur frågeställningarna kan se ut när man närmar sig litteraturen med respektive verktygslåda.

En etnolog finns också med. Fredrik Nilsson, professor i etnologi, skriver om memoarer och minneslitteratur som källmaterial för etnologin, något som entusiastiskt fördes fram i ämnets moderna klassiker, ”Den kultiverade människan” (1979).

Kulturanalysen har inte ignorerat den typen av material senare (och stängt taget inte förr heller), men det ses mer som stöd i problemformuleringen än platsen där man söker svaren, säger Nilsson.

Det litteraturen kan visa upp är erfarenheter, och det är ett stickord gemensamt för många inlägg. Både filosofin och litteraturvetenskapen arbetar också med språket, dess förhållande till omvärlden.

Litteraturen gestaltar helt nya versioner av verklighet, skapar scenarier, fiktion.

Ett begrepp litteraturvetare och filosofer brottas med på lite olika sätt är ”sanning”, och en klase essäer får samlas kring det. Katja Sandqvist använder det för att navigera i Karin Smirnoffs (dotter till August Strindberg och Siri von Essen) liv och författarskap.

Claes Ahnlund behandlar destruktivitet och meningsförlust som konsekvens av sanningssökande i litteraturen, ett fascinerande tema inte minst i kontrast till alla läsgrupper på sociala medier som skriker efter feelgood och romaner som talar om hur man borde leva.

I samma avsnitt finns Camilla Kronqvists läsning av Katarina Frostensons ”K”, försvarsskriften efter händelserna vid Svenska Akademien och våldtäktsåtalet (och domen) mot hennes man.

Kronqvist tar liksom tillbaka filosofen Simone Weil, som Frostenson försåtligt använt till att bygga sitt bålverk med.

Men hon påpekar (också enligt Weil) att vi alla i våra liv har benägenhet för föreställning och förljugenhet, på den punkten kan vi möta ”K”.

Tankar kring självreflexion genom läsning och litteratur har sin givna plats.

I den längsta avdelningen, som består av fem artiklar, dryftas det av Göran Torrkulla, Hugo Strandberg, Alexander Öhman, Nicholas Lawrence och Katarina Båth.

Båth, som är en av bokens redaktörer och den enda i kapitelsällskapet som är litteraturvetare, är den som mest tar ut svängarna i några studier av litterära förvandlingar: det första exemplet hittas hos Atterbom och det avslutande från Tove Jansson.

Det handlar om att öppna sig för förändringar, att kunna avläsa sina gamla berättelser och föreställningar på nytt.

Tydlig är också Hugo Strandbergs täta artikel ”Att mötas”, där han pekar på var filosofin kan ta hjälp av de berättande genrerna (hans exempel är en film).

Pressbild

Vårt handlande, och hur vi förstår moral, kan inte bara beskrivas i principer utan måste förtydligas genom att vi förstår vem vi relaterar till.

En viss koppling till det ovan nämnda har också Ylva Gustafssons läsning av Jenny Tunedals dikter i samlingen ”Rosor Skador”, vars tema är demens, i ljuset av Wittgensteins tankar om visshet och förståelse.

Men dikten förmår också på sitt sätt gestalta att själva orden kan ta slut, det är både smärtsamt och triumfatoriskt.

Ibland kan man se litteraturforskningen som något rätt introvert, och i så fall spär filosofin på med sin terminologi och sina abstrakta resonemang. Men så behöver inte alls vara fallet.

I avsnittet ”Motstånd och antifascism” bidrar Hanna Aspegren med en artikel om Eyvind Johnson, som ett exempel på vad en författare i ett land som står utanför aktivt krig och förföljelse kan göra i sitt värv.

Ylva Perera diskuterar vad litteraturen kan och inte kan göra under totalitärt hot och förtryck. Som uppmaning till handling och uppror är litteraturen sällan effektiv, men den kan uttrycka det oförutsedda och rörliga, beskriva frihetens rum.

Jean Lindén

Man kan börja var som helst i artikelsamlingen, gärna gå tillbaka och läsa om. De allra första artiklarna talar uttryckligen om litteraturen som kunskapsform, särskilt poesin.

Anna Möller-Sibelius som är först ut analyserar utdrag ur Tua Forsströms ”Tallört”, sätter dem i sitt tidsmässiga sammanhang, går in på språkliga detaljer, fogar till aspekter från senare decennier.

Det är välformulerat ända in slutklämmen, där ordet ”gensvar” blir det glödande. Det är något som dikten pockar på av läsaren (och som dikten alltid ger en uppmärksam läsare).

De inledande texterna stöder varandra. I Carola Envalls (hon är teolog) inslag som tar sats i en dikt av Solveig von Schoultz blir dikten just en plats där man ”ser bättre”, som det också står i diktraden.

Samma ”se bättre”-tanke skymtar i Anders Westerlunds reflexioner kring essän. Det är en genre som kan behöva få lite uppmärksamhet – och den här boken bidrar också på det sättet.

Glad blir man också över Olga Engfelts aktualisering av Oscar Parlands författarskap och hur Vassilius Sesemanns idéer om det icke-objektiva vetandet och Bergsons tanke om intellektuell intuition glimtar fram där.

I hennes litteraturlista finns förstås Parlands egen ”Kunskap och inlevelse”, en bok som har det mesta man i dag begär av essäer: färgstark självbiografi, tankar om språk, psyke och kreativa uttryck som gror i den väl bearbetade jordmånen.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln