ÅU 19.03.2018 08:36

Blod är tunnare än vatten
av Jörn Donner
Omslag: Anders Carpelan
Förlaget, 2018
300 s.
Jag tänker på Edith Södergrans dikt ”Månens hemlighet”, när jag kommit en bit in i Jörn Donners roman ”Blod är tunnare än vatten”. Den som i vissas öron låter som om den innehåller en viss lystnad inför de lik som ”skola ligga bland alarna på en underskön strand”.
En sådan känsla försvinner om man bara vågar vara kvar en stund i den fasa den gör oss uppmärksam på. ”… i denna ensliga stund” är avslutningsorden, det är de som avgör. I dikten och i Donners roman är det just den förödande ensligheten som drar över land och människor – och deras framtid – under och efter ett krig.
Romanen utspelar sig, liksom Södergrans dikt, på Karelska näset. En man kommer från Petrograd, han ska ta sig över gränsen till Finland och Terijoki, där han har en datja. Vad som är hans förflutna får läsaren inte veta så mycket om, men där finns död och förluster.
Mannen kallas Alexander, fast ”han heter egentligen något annat”, som man brukar säga. Här blir det ett litterärt grepp. Romanen tar sin början i några kartonger dokument som berättaren, som stiger fram i ramberättelsen, hittar i sin fars hus.
Alexander är rysk jude, han flyr undan livsfarligheter i sin hemstad, men när han efter en del strapatser når sitt hus finner han det bebott. Anna, en finsk kvinna med dunkelt uppdrag och historia har slagit sig ned där.
Hon visar sig arbeta för kommendanten i ortens vita stab. Hon utför skrivarbeten, men man förstår att den nyss segrande parten utför rensningar bland de röda fångarna. De bevakar också att inga oönskade österifrån ska få tillträde till Finland.
Biografi- och biointresserade minns kanske att Donners egen far delvis stod modell för kapten Carl von Munck i filmen ”Gränsen 1918 från 2007”, regisserad av Lauri Törhönen. ”Blod är tunnare än vatten” börjar också med ett ”Företal” som bidrar till känslan av biografisk sanning. Baksidestexten undviker ordet ”roman”, talar om ”berättelse” eller kort och gott ”boken”.
Jag vet inte varför man behöver göra det, för ”Blod är tunnare än vatten” arbetar med litterära medel – och gör det ofta effektivt och elegant. Inuti den fiktion som är romandokumentationen finns inbakat autentiska dokument, till exempel Gunnar Mörns (känd som journalist vid tidningen Arbetet som utkom i Åbo) dagboksanteckningar från ett läger i Viborg, med början i april 1918.
Det är en mer avgränsad helhet, men också några andra autentiska texter är på olika sätt integrerade (och redovisade i en slutkommentar). Bakom ”Blod är tunnare än vatten” ligger alltså en hel del arkivarbete.
Det ligger också nära till hands att läsa den som ett fritt komplement till den kollektiva Helsingforsdagbok som Donner gav ut i fjol tillsammans med Samu Nyström (”Märklig är nu världens gång”), och som uteslutande bygger på autentiska dokument.
Personerna i ”Blod är tunnare än vatten” för flitigt anteckningar. Deras bevekelsegrunder är ofta starkt personliga. En kan vara att hålla förlorarnas historia i minnet, det sägs ut av en av kontrahenterna.
Det är också det Donners roman gestaltar. Och inom romanen är det inte alltid klart vem som axlar rollen av förlorare respektive segrare. Är den segrande stark? Kommendanten visar upp allt fler svagheter, en är hans uppenbara längtan bort från uppdraget och hans dragning till invånarna i datjan.
En kärlekshistoria finns inbakad i dramat, den tubbas liksom fram av omständigheterna. Skottlossningen kan få människor att klamra sig fast vid varandra. Men skräcken föder inte bara upphetsning, den framkallar också omsorg, ömhet, svartsjuka … Kärlekshistorien understryker också krigsupplevelsens själva essens: det förflutna är utsuddat, likaså framtiden, det finns bara ett nu försatt i fullt alarmberedskap.
”Blod är tunnare än vatten” är också en spänningsroman utan stora åthävor. Effekterna kommer nära inpå, de är mycket kroppsliga. Det handlar om hunger efter mat och närhet, det handlar blod från skottskador och missfall, det handlar om att låta bli att väcka uppmärksamhet, om att skaffa de nödvändiga varorna, att klara livhanken.
Romanen låter dialogen smälta ihop med den relaterade texten, det kan ta en stund att vänja sig vid det. Å andra sidan håller just den detaljen fast vid att det finns en särskild berättare som återger allt detta. Det innebär också en egenartad styckeindelning som låter berättelsen som helhet få en vaghet som krigar mot den detaljrikedom den också präglas av.
Just här finns bokens spänning, som hanterar luckorna i beskrivningen av till exempel Anna, som man skulle kunna säga är fattigt skildrad. Och kärleken, ofta gestaltad som ett illusionslöst undantagstillstånd, mer än ett hoppfullt sådant (en av Donners tidigare böcker heter för övrigt ”Kärlekens Ingenmansland”), hittar sin för en kort stund sin autentiska miljö i de förvildade trädgårdarna och de plundrade villorna i Terijoki.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln