Litteraturen är något mer än upplevelseindustri
Fängslad. Essäer om lust till litteraturen.
Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och lösningens plats i livet
av Tatjana Brandt
Omslag: Sanna Mander
Förlaget, 2017
194 s.
Böcker om läsning är inte ymnigt förekommande hos oss. Av sin författare kräver de extraordinär beläsenhet, ett fokuserat engagemang som samtidigt ger plats för associationer, en formuleringsförmåga som är precis och attraktiv. Merete Mazzarella har regerat i den här genren.
Nu finns ett nytt tillskott, Tatjana Brandt, kritiker, essäist och med en doktorsavhandling om Ann Jäderlunds och Agneta Enckells poesi i bagaget. ”Livet mellan raderna” hette den, och den nya boken, som riktar sig till en intresserad allmänhet, kunde heta samma. Den heter i stället ”Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet.”
Den innehåller fem texter som är ordnade enligt en författarkronologi där Frances Burney (1752-1840) är först ut. Den sista handlar om en enskild dikt av Ann Jäderlund. Däremellan finns läsningar av Henry James, som föddes nästan hundra år efter Burney, till en värld som såg helt annorlunda ut, en läsning av J. K. Rowlings Potterböcker och av Inger Christensens kanske mest spektakulära diktverk, sonettkransen ”Sommerfugledalen: ett rekviem”.
Det är en litterär blandning som är mäkta tilltalande. Essän om Burney är den som har invävt mest biografiskt material. Så levde också Francis Burney ett färgstarkt liv med umgänge med tidens litterära kändisar, med litterära framgångar, en tjänst vid hovet och en underbart rörande kärlekshistoria.
Tatjana Brandts presentation är till en del sådan som man väntar sig av en akademiskt skolad litteraturforskare – fastän incitamentet till fokusering på Burney var den svepande och nedlåtande karaktäristik av henne som litteraturstudiet serverade.
Men redan boktiteln sätter en i dallring. Att fängslas av litteraturen är att förbli obotligt intresserad av fiktion, av vad den gestaltar och vilken påverkan det kan ha på en. Men det finns också en underton, att bli fjättrad, som den som är maniskt bokslukande, eller den som jagar upplevelser mer än förståelse.
Det här turneras elegant i avsnittet om Harry Potter och dragningen till det förtrollade och den riskfyllda hanteringen i att själv utbilda sig och bli trollkunnig, och inse att det är sin egen skalp man till slut är ute efter. Detta förkortat resonerat, och som slutsats: fängslad slutar man vara först när man slutat läsa. Det är logiskt att Harry Potter för varje bok blir lite äldre och till slut liksom stiger ut ur sin berättelse.
Men poängen med Tatjana Brandts läsningar är inte att sätta punkt, utan att läsa om igen. Potter kan man läsa som vuxen och aktualisera sin inre tolvåring. Och helst ska böckerna läsas på engelska, för de svenska översättningarna finner inte nåd hos Brandt. De är tillkomna utan respekt för den röst som verken har, de är ett klumpigt ett hantverk där det ordagranna prioriterats, med en partiell förlamning som resultat.
Samma anmärkning gäller i lindrigare mån översättningen av Inger Christensen, en den språkliga formens mästare där varje fras har en sträng form, och som Brandt uttrycker det, en ”nästan brutal expressivitet”. ”Sommerfugledalen” handlar om metamorfos(er). Just den bilden sammanfattar också tankegångarna om att läsning är – kan vara – oåterkalleligt omvandlande.
Bäst kommer det fram i avsnittet om Henry James, vars romaner inte just har intrig i vanlig mening, utan mer inre skeenden. ”Psykologi” brukar vara stickordet när man söker information om honom, det är korrekt, men blir fjättrande som lakonisk definition.
Tatjana Brandt öppnar upp ett fönster också för att hon redovisar sin personliga (och rörliga) position i stället för ett fastslående analytiskt schema, och till exempel för att hon inte bangar för ordet ”själ” (det förekommer också i titeln på Potteressän).
Hon skriver: ”För mig har det varit ett slags själslig revolution att lyssna till hur Henry James insisterar på att inställningen till livet är nyckeln, att samma vardag kan vara försoffad, nedsläckt och oangelägen, eller brännande viktig, beroende på om man sätter sitt själsliv i verket eller inte.”
Men det här ska inte tolkas som kravet på hurtighet som tidens slentrianmässiga carpe diem-kohorter brukar ropa efter. Insatserna är på liv och död, och det är inte upplevelser man jagar, utan redskap. Det kan vara minst lika lustfyllt.
Allvaret förankras i essäbokens två sista texter, ministudier över vad som sker när man ger något en språklig form, när man går över en gräns mot en insikt, en omvandling. Den sista om Jäderlund har en skara hänvisningar, till Žižek, Kristeva och Kubrick, och är bitvis, så kort den är, ganska högtflygande.
Men den beskriver också hur orden ”ger ifrån sig betydelse … pulserar som en inflammationshärd i vårt existentiella kretslopp.” De här sinnliga beskrivningarna av det litterära ser jag som en av bokens ovanliga och stora förtjänster.
Den längsta avdelningen, den om Francis Burnay är den mest livfulla, den tillåter sig sidospår, den lyfter fram en författare från seklers djup då skrivandet kunde vara ett sätt för en intellektuell kvinna att komma ut, spränga sig ut ur konventionernas bubbla.
Den är också en släng till ett nutida läsande som prioriterar det som är ”aktuellt”, i meningen nyproducerat. Litteraturen är något mer än en upplevelseindustri: ”Jag behöver Burney för att hantera min samtid, för att se bättre och hitta tillbaka till ett verkligare tempo, en rytm som låter livet vara viktigt. Jag kämpar för att inte falla in i nyhetsflödets förakt för det personliga och beundran för tabellen, statistiken, ’riktningen.’”
Och för varje citat borde man stanna upp och diskutera det mer ingående, men detta format tillåter det inte. Återstår bara att rekommendera läsning.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.