Lite småstadsblues eller lovsång
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Pargas centrum i slutet av februari 2019. En stillsam småstad, men fylld av aktiviteter. Foto: Anja Kuusisto
Det är måndag kväll och grannen och jag vandrar hemåt från bio. Vi har sett ”The Wife” samma kväll som Glenn Close är i rubrikerna västvärlden över för att hon trots allt inte heller denna gång fick en Oscar för sin huvudroll, titelrollen i den filmen.
Under hemvägen är vi ense om åtminstone två saker.
Ett: Det är en fin film och en fantastisk rollprestation. Två: I den här småstaden har vi ett otroligt fint filmutbud, tänk att vi kan ha kläm på så aktuella filmer utan att ens åka in till Åbo, funderar vi.
Grannen har tagit del av Bio Sydvästs utbud dagen innan också, då lär Piugens biosalong i Pargas varit så gott som fullsatt med dem som ville se ”Unga Astrid”.
Vi hinner diskutera Astrid Lindgren också. Jag såg filmen i Filmstaden Söder i Stockholm på fjolårets sida, i en salong som just då hade färre besökare än vad Bio Sydväst brukar ha i Pargas. Söderborna kan förstås välja mellan femtioelva visningar, det kan vi inte i Pargas. Men oftast kan vi åka till Nagu, Korpo eller Houtskär om ett givet datum inte passar oss, och vice versa.
Eftersom en bekant vill se den nya Sune-filmen surfar vi på stadens sajt och märker att den ska visas i Pargas om en vecka. Vilket utbud, i lilla Pargas, tänker jag igen.
Ibland tycker jag som inflyttad att samtalstonen i mitt närsamhälle är väldigt negativ och att folk alltid har något att klaga på. När det gäller Piugens kultursal kan någon haka upp sig på stolarnas komfort, medan jag tycker att där erbjuds så mycket intressant utbud. I varje fall mer än vad min tid räcker till för.
Alla kan förstås inte tycka lika. Jag valde till exempel att köpa biljett tre gånger till ungdomsshowen eftersom den var bra och eftersom jag tycker att det ger en inspirerande injektion i vardagen att se så duktiga ungdomar.
Men samtidigt som en del morrar om ditt och datt, märker jag att folk utan tvivel har hittat och tar del av det breda kulturutbudet.
När ÅST:s snart kommer på gästspel till Pargas med ”Främlingen” vill jag köpa biljett, men är så sent ute att det blir på en extra stol. Båda kvällsföreställningarna i Piug är slutsålda.
Stol som stol som sagt, jag njuter oberoende av att få gå på professionell teater i hemknutarna.
Sen händer det ju mycket på andra håll i småstaden också, i ishallen, i PIF-centret, i skidspåren– om vi talar om den här årstiden och den här delen av staden. Och ikväll är en Edith Piaf-relaterad konsert slutsåld i Råttis, den missar jag då jag är på annan ort.
I Åbo är det självklart med ett stort utbud av kulturevenemang och skulle vi i ÅU:s redaktion stanna kvar efter jobbet i Logomo skulle det så gott som alla kvällar finnas något att uppleva.
Men jag tycker inte att det är någon självklarhet att utbudet i Pargas är så brett, och att filmutbudet är så aktuellt, därför gör det mig så glad!
På promenaden hemåt en vardagskväll blir jag ännu en gång övertygad om att småstadsmänskan i mig har hittat rätt.
Anja Kuusisto
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.