Lite av långsamhetens lov
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter några lediga dagar är första dagen på jobbet ofta något förvirrande.
Då reflekterar jag över hur det kan kännas så förunderligt länge sedan jobbets hetsiga tempo hade sitt grepp om mig, och var det naturliga tillståndet, trots att det bara gick några dagar däremellan.
Men under ett par dagar av mental nollställning blir det som är ens naturliga vardagstempo lite främmande. Då går allt, och får gå, lite långsammare. Man hinner tänka, tänker jag ibland.
Eller: Man hinner tänka tanken till slut. Eller: Okay, mina tankar och påbörjade satser har inte alls alltid några logiska slut, men det är vilsamt att låta tankarna vandra, låta dem vila, plocka upp dem igen. Kanske någon insikt till och med föds.
I vardagstempot är det inte så. Då blir tankarna och satserna på hälft, då rusar tanken vidare, den avbryts ständigt och den plockas inte alls alltid upp.
Att trivas med ett uppskruvat tempo hör det här jobbet till, i nyhetsvärlden är minuters försening evigheter. Det är samtidigt jobbets tjusning, för oss som trivs med det. Det händer aldrig att jag tänker att tiden skulle gå långsamt under en arbetsdag.
Dag efter dag och år efter år förundras jag istället över hur timmen, dagen, veckan kunde gå så snabbt. Det finns mängder med ogjort och klockan är redan… Nu är – hjälp! – året till ända och det finns så mycket som inte förverkligats.
Pandemin har inverkat på nästan all journalistik som har gjorts sedan början av mars och vi kan verkligen inte påstå att nyhetsåret skulle ha blivit lugnare på grund av alla inhiberade evenemang och händelser, på grund av distansjobb eller förändrade rutiner.
Tvärtom, det har varit ett mycket intensivt år. Vår sajts besökarsiffror har stigit med stora kliv. Med runda ögon såg jag på julhelgens webbanalytik; fantastiskt hur läsarna hittar oss mitt i julfirandet! Sådant sporrar!
Samtidigt behöver vi alla sjunga långsamhetens lov ibland. Det finns en viss risk att vi får tacka pandemin för det: att också vi livets fartdårar lär oss uppskatta det stillsamma, det enkla, det som någon kunde kalla att andas i naturens takt, att ta ett steg i taget och bokstavligen tänka efter innan följande steg.
I det tempot är det så mycket lättare att njuta av naturen, hinna se medmänniskan, vara närvarande i stunden.
Vad allt ser vi inte då? Kanske så mycket nytt att det snart är brått igen…
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.