Kim Lund 25.09.2023 07:001

Linda öppnar dörren till sin spartanskt inredda lägenhet i ett höghus i utkanten av Åbo centrum där hon bor tillsammans med sina två barn i skolåldern.

På kylskåpet finns fotografier av barnen och på en av köksdörrarna finns ett handskrivet födelsedagskort till mamma. I ett hörn står en 15 år gammal teve, men i övrigt finns här ingenting onödigt. Ingen Playstation, ingen mikrovågsugn, diskmaskin eller kaffekokare.

Barnen undviker att ta kompisar hit, jag antar att de inte vill visa hur vi har det.

Linda

Linda har noga övervägt om hon ska ställa upp på intervjun. Hon gör det under förutsättning att hon får vara anonym och Linda är därför inte hennes riktiga namn.

– Jag vill inte att någon ska känna igen mig. Fattigdom och att inte klara av att försörja sina barn är förknippat med enorma skuldkänslor och skam. Jag undviker sociala sammanhang och bjuder inte hem någon på middag eftersom det inte finns rum.

– Barnen undviker att ta kompisar hit, jag antar att de inte vill visa hur vi har det. De säger det inte rakt ut, men det märks att de påverkas.

Pengarna räckte till en jordgubbsask i somras

Linda är högt utbildad och har ett heltidsjobb, men lönen motsvarar inte hennes utbildning. Efter att skatterna är betalda har hon kvar cirka 1 700 euro som ska räcka till hyran på 850 euro, kläder, mat, hygienartiklar, försäkringar och annat som behövs i ett hem med två barn.

Hon har skulder efter skilsmässan för över tio år sedan. När den skenande inflationen och allmänna kostnadsökningen har fått priserna att skjuta i höjden är Lindas ekonomi körd i botten trots att hon gjort allt hon kan för att få pengarna att räcka till.

Matbutiken ger ångest

– Jag har sålt möbler och smycken, jag handlar alla kläder i second hand-butiker eller på rea och jag har ångest varje gång jag är i matbutiken eftersom jag vet hur dyrt det blir. Därför äter vi mycket gröt, ris, bönor och potatis. I somras köpte jag jordgubbar en gång, det skulle ha blivit för dyrt att lägga 6,90 på flera askar.

Den enda oproportionerligt stora utgiften i Lindas ansträngda budget är bilen. Den behåller hon tillsvidare för barnens skull.

– Som förälder vill man in i det sista att barnen ska få känna att de lever ett någorlunda normalt liv. Med bilen kan jag skjutsa dem till deras hobbyer som är så viktiga för dem eftersom de bara har var sin.

Åbo Svenska Församlings diakoni är till stor hjälp

Att ständigt leva på existensminimum, isolera sig, och känna skam över att aldrig ha pengar tär på psyket, säger Linda.

– Samhället kretsar så mycket kring pengar och är man fattig känns det som att man inte är värd någonting.

Diakonin vid Åbo Svenska Församling har gett Linda stöd och hjälp då hopplösheten har varit som störst. Församlingen kan också bidra med matkuponger värda några tior per år och där finns alltid någon som lyssnar på henne utan vara dömande.

– Diakonin ger mig hopp och bekräftar mitt människovärde.

Minskat bostadsbidrag förvärrar krisen

Vi pratar om regeringens budgetförslag där det ingår kraftiga nedskärningar i socialskyddet, bland annat i bostadsbidraget.

För Linda som får ett bidrag på 450 euro betyder det att hon skulle få cirka 100 euro mindre än i dag. För henne och barnen är det en stor summa som ger dem mat och nödvändigheter i en vecka. Att regeringen med sin politik slår dem som redan ligger är svårt att förstå, säger Linda.

– Man vill spara genom att ta från oss som inte längre har något att ge, det finns helt enkelt inte någon marginal eller buffert att ta ifrån. Samtidigt vill man sänka skatterna för de rika med tusentals euro, det stör mig och gör mig ledsen.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln