Annina Suominen 01.01.2021 07:00

Regnet duggar över Martinsbacken. Några hundra meter från kyrkan piggar ett gult höghus från femtiotalet upp decembergråheten.

Inne i lägenheten tar 75-åriga Lena Petterson emot med munskydd och säkerhetsavstånd. Hon har bott nästan hela sitt liv i den ombonade lägenheten och trivs fortfarande utmärkt.

Sedan den 30 september 2017 ser Pettersons liv annorlunda ut än tidigare. Den dagen strilade regnet ner på liknande sätt som i dag, i ett höstruskigt Pargas.

Petterson hade varit på Svenska klubben i Åbo på förmiddagen. Hon bestämde sig för att åka ut till stugan i Västermälö i Pargas för att fixa lite inför vintern. En vän undrade varför hon skulle åka ut dit just den här dagen då mörkret redan hade börjat falla.

Petterson satte sig bakom ratten i sin gamla trotjänare, en klargul Volkswagen och en kär vän sedan 1970-talet. Det är det sista hon minns av den dagen.

Av en anledning som fortfarande är oklar kör hon av Skärgårdsvägen och ner i ett dike i närheten av Kirjalakiosken, och krockar med ett träd.

”Jag frågade varför fasingen de pratar om mitt ansikte hela tiden”

Då Petterson vaknar i en sjukhussäng på Åbo universitetscentralsjukhus några dagar senare tror hon först att hon ligger inne för en höftoperation.

– Jag hade haft problem med vänstra höften och hade väntat på att få opereras på Åbolands sjukhus. Jag förstod ingenting, och frågade varför fasingen de pratar om mitt ansikte hela tiden.

Så småningom gick det upp för henne att ansiktet var fullt av frakturer. Hennes kusiner som kom på besök kände knappt igen henne.

– Stora delar av mitt hår var också borttaget, eftersom de öppnat min hjärna för att kolla om jag hade en hjärnblödning. Jag har läst i mina papper att blodet rann över hela ansiktet.

Pettersons vänstra höft skadade också väldigt svårt och en höftledsprotes måste sättas in.

Hennes ansikte fick sys flera gånger, och i dag är det fullt av titanskivor.
Petterson är fascinerad över vad man kan åstadkomma på operationsbordet. Men synen på det ena ögat får hon inte tillbaka.

För henne har det svåraste varit att hon inte längre klarar av allt själv.

– Jag kommer inte i väg till stugan i Pargas utan skjuts. Som tur är har jag vänner och kusiner som kan hjälpa mig. Det finns många som snällt nog ställer upp.

Petterson hade gärna fortsatt köra.

– Om man har ett bra öga så får man köra bil. Men i och med att det andra ögat också skadades är det inte möjligt längre.

Att hälla kaffet i kaffekoppen eller trä en sytråd genom ett nålsöga hör till vardagsbestyren som är svåra, säger Petterson.

Det är också svårare att balansera på gropiga vägar.

– Ingenting blir någonsin som förr. Men jag skulle ha kunnat få en hjärnskada. Och jag behöver inte sitta i rullstol, jag har en rollator och käpp till hjälp då jag rör mig utomhus.

Annina Suominen

Jobbade som Martin Saarikangas sekreterare och lärde sig grovt språk i sjöfartsbranschen, där hon trivdes hela yrkeskarriären

Hon är envis. Det måste man vara om man bestämmer sig för att klara sig.

– I början mådde jag skit. Den första tiden efter olyckan var tung. Men jag märkte så småningom att det går bra att röra sig i centrum av Åbo.

Staden delfinansierar också vissa trafiktjänster, vilket underlättar.
Den första tiden efter olyckan tillbringade Petterson på Hemmet där hon fick rehabilitering. Sedan flyttade hon tillbaka till Martinsbacken där hemvården tog vid fram till julen 2017.

– Då hälsade min bror på, och jag sade att nu får jag nog börja klara mig själv igen.

Pettersons ihärdighet kommer kanske från barndomen.

– Hela familjen är och har varit envis. Mina föräldrar var envisa. Min bror är också envis.

Hon föddes på Heideken år 1945 och upplevde ett efterkrigstida Finland. Hon kommer i håg hur det kändes att smaka på apelsiner och bananer för första gången.

– Det är också stor skillnad på mängderna med mat i butikerna numera. Man hade inte pålägg på brödet varje dag, det sparades till helgerna.

Hennes mamma var till största delen av tiden hemmafru, pappan jobbade som skeppsklarerare och speditör.

Petterson tog studenten 1964 och sökte därefter in till handelshögskolan. Där blev hon diplomkorrespondent, med språk som huvudsakligt fokus. Efter det väntade en karriär som sekreterare.

Hon valde sjöfarten precis som pappan samt två farbröder. Hon har jobbat för Laivateollisuus, Masa Yards och Delta Marin. På Masa Yards jobbade hon som industri- och idrottsprofilen Martin Saarikangas sekreterare.

– Det fanns många trevliga människor där, säger Petterson om sjöfartsbranschen.

– Karlarna drog många vitsar med karlajargong, det var ganska roligt ibland. Man blev van med ett grövre språk, säger hon.

Aktiv pensionär som haft en tuff coronahöst

Petterson är mycket aktiv i föreningslivet i Åbo. Bland annat har hon varit styrelsemedlem i Svenska klubben (numera medlem i programkommittén). Hon är också med i Odd Fellows Rebeckor samt är aktiv i föreningen Åbolands synskadade.

Hon har varit aktiv i gymnastikföreningen ÅKG Palästra i många år.

– Nuförtiden måste jag ta det lite lugnare och går på Folkhälsans lätta jumppa och balansjumppa.

Coronan har dock lagt det mesta på paus och det har varit en lång höst, säger Petterson som också väntar ivrigt på ett vaccin.

Hon firade 75 år med den närmaste kretsen, och den här julen åkte hon till Sverige för att träffa sin bror.

Det är brodern som trodde att hon inte skulle överleva efter kraschen på Skärgårdsvägen.

Samma bror är nu sjuk, vilket är orsaken till att Petterson vill åka över och hjälpa honom så som han hjälpt henne efter olyckan.

– Jag har funderat fram och tillbaka hur jag ska göra. Men det ska nog gå bra, jag har en egen hytt på färjan, jag åker taxi och vi rör oss inte oansvarigt. Sen då jag kommer hem till Åbo ska jag sitta i karantän.

Den gula Volkswagenbilen demolerades i kraschen för tre år sedan.

Minnet av den lever kvar i form av tre likadana bilar i miniatyrform, som står på Pettersons fönsterbräde.

Annina Suominen

Annina Suominen
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln