Lejonens lagbygge som modell för politiken, för näringslivet
Finlands folk firar VM-guldet så att den omvärld som möjligen bryr sig höjer på ögonen.
Ja, i vårt land är hockey större än stort.
Ja, i vårt land får ett hockeyguld en hel nation att räta på ryggen, ändra dygnsrytmen, fira natten lång och dra alla slags paralleller. Guldet -95 sägs också ha tänt vissa gnistor i landets näringsliv och medverkat till folks framtidstro, förbättrat konjunkturerna – som sagt, i det här landet är ishockey större än stort.
Sen finns det mycket speciellt med just det här hockeylaget. Väldigt mycket om det har sagts:
Som att deras sammansvetsade laganda var den avgörande faktorn, som att de firar på ett för finländare nästan obekant väluppfostrat sätt, som att de har visar att här kommer en ny generation med andra värderingar, hockeylirare som blir litterära förebilder är inte precis vardagsmat i vårt land.
Inte i så många andra länder heller för den delen.
Det som ännu tål sägas – må så vara att det är att upprepa – är att lagbygget var det unika.
Det var laget som vann, laget som slog de stjärnspäckade lagen från andra länder, laget – inte individerna – som också i framgångens stund alltid kom ihåg att de var ett team.
Hur bygger man en sådan laganda? Den frågan har Jukka Jalonen säkert svarat på hundratals gånger de senaste dygnen. Analyser erbjuds också från många andra håll.
Precis alla – hockeyvänner eller inte – kunde lyssna och lära.
Lagandan är ofta nyckeln till framgångar; i andra sportgrenar, i politiken, i näringslivet.
Fotbollstränaren Anna Signeul, förbundskapten för Finlands damer, säger att det finns mycket lärdomar att hämta från Lejonens lagbygge.
Att det inte enbart handlar om lärdomar för den som tränar ett lag vet man sedan tidigare.
Framgångsrika tränare är inte så sällan inbjudna – ofta välbetalda – föreläsare på olika seminarier kring teambildning och företagsutveckling.
Exemplen på framgångsrika företag som hänvisar till lagandan är också många. Måhända de har följt några av de tankegångar som har styrt Jukka Jalonen i hans arbete?
Varje spelare får vara sig själv, har han till exempel sagt. Varje spelare får vara sig själv men ändå skapar han en klar och tydlig målsättning och får alla spelare att sträva mot detta samma mål.
Då har varje spelare vetat sin egen roll, fått uppbackning och uppskattning för den – vetat att insatserna behövs för att lagspelet ska fungera.
Att sammansvetsa laget under en längre tid, och hålla det intakt, sägs också ha varit i en nyckelroll för Lejonen.
Ingen av de utvalda ratades bort, ingen kunde ha några divalater, alla visste sin plats och de som var trygga i sitt samspel i samma kedja fick hållas där.
Den som var första målvakt fick vara första målvakt. De andra fick uppskattning för att de oberoende är avgörande, de måste finnas om laget ska fungera i alla lägen.
I Ständerhuset har regeringsförhandlingarna pågått parallellt med hockey-VM. Segrarna kom möjligen ut från Städerhuset på onsdag kväll och presenterade ett regeringsprogram, ovisst i skrivande stund.
Regeringsbildningen ser ut att fortsätta på det spår Antti Rinne slog in på, med fem partier. Inom några dagar torde ministernamnen också klarna.
Det här har varit ett lagbygge det också, knepigt värre.
För även om målet är gemensamt – en bättre framtid för Finland – har synen på medlen som krävs för att nå målen varit väldigt olika.
Exemplen är många, här ett par: aktiveringsmodellen och företagaravdraget för personföretag. Båda infördes av föregående regering och har debatterats flitigt i riksdagen.
C införde aktiveringsmodellen, SDP ville slopa den. SDP ville också slopa företagaravdraget helt, Gröna ville sätta ett tak på vem det berör: Företagare som tjänar max 50 000 euro (80 procent av dem som har lyft det har tjänat under 55 000 euro, Hbl 2.1.19) och C ville tvärtom göra avdraget procentuellt större, möjligen i kombination med ett tak på 75 000.
Bygg lag med de premisserna. Bygg lag då alla har ett och samma mål men ändå vill göra – behöver göra, säger partiapparaten – sina soloåk för att nå dem.
Så gjorde Sipilä i början av de här regeringsförhandlingarna. På tisdagskvällen stod han framför tv-kamerorna och sa ”jag var kanske skeptisk i början, men det börjar bli något av det här”.
Han kanske har lyssnat på Jalonen. Han har möjligen, möjligen, lärt sig något. Eller så har han fått åka tillräckligt solo.
Ännu ska vi inte ropa grattis.
Antti Rinne är inte Jukka Jalonen. Politik är inte hockey.
Men det finns starka känsloladdningar i båda och Finland behöver framgångarna, näringslivet behöver dem, samhällsutvecklingen behöver dem.
Tack och lov har vi hockey.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.