Legitimera dig!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Rekvisitan i mina drömmar brukar vara retro, eller mer. Den ser ofta historisk ut.
Men nyss var jag i drömmen i ett ärende vid en disk där det fanns ett plexiglas. Bakom det satt en kollega från förr. Vi blev glada att ses och pratade på.
Men vänta nu! Glasskivan som skiljer kundens utandningsluft från personalens är ju en gammal pinal. Fanns på posten i min hemby.
Där föste man in brev och avin i öppningen längst ner, och fick man fick ett stort paket måste det överräckas genom en speciell glugg i disken.
När jag minns det här kommer jag ihåg rörelsen med vilken julpaketet från tant V i Helsingfors landade i armarna på mamma.
Det innehöll alltid en marsipangris, inhandlad på Stockmann och med mitt namn på asken, jag kunde känna hur det skulle bli att sätta tänderna i den.
Grisen hade en liten knorr som blev torr och smulig om man sparade den länge – knorren på min gris blev aldrig torr och smulig.
Den plexifria betjäningen är en kort parentes i historien, betjäningen överhuvudtaget, troligtvis. Men det tar vi en annan gång.
I drömmen frågar jag min tidigare kollega: Funkar det med att du känner igen mig, eller måste jag legitimera mig. Hon säger: Du måste legitimera dig.
Jag tycker om att legitimera mig. För den som ber om leg handlar det om att följa föreskriften, för mig bekräftar det att jag är den jag är, att det noteras.
Det är en känsla på ett annat plan, naturligtvis, men del av samma händelse.
När paketen från Helsingfors slutat komma och jag redan gått ett bra tag i skola, hade jag en period då jag var ganska säker på att jag som person var osynlig, fast jag som köttbit syntes väl i bänken – jag fick ju frågan ibland i klassen.
Hade det funnits ett annat regelverk kring skolan då hade jag fått gå till en kurator, men på den tiden fick man deppa bäst man kunde för sig själv.
Vissa tror fortfarande att man lär sig nyttiga saker för livet genom det. Livet är ju upp och ner, säger de, sävligt. Det är ju det! Livet är uppochner – och då vore det fint om någon såg det.
Att visa leg kan i det perspektivet vara berikande, befriande – en gång i tonåren hade jag en kort stund ett som var falskt.
Det var också en njutning att använda det, fattade att man kan ha ett multipelt jag, som hos den ryska docka som öppnar sig och har en annan inuti.
Innan jag drömmer om plexin och legitimeringen har jag försökt skriva in mitt personnummer i en obligatorisk ruta på en sida på nätet – där spottades det ut gång på gång.
Det kändes som en skymf. Men jag löste det heroiskt, med tålamod och tankekraft (och ingen hjälp från sajten, tack så mycket!). Ärendet gick fram inom utsatt tid.
Förr låtsades människor att de hade läst böcker som lyfts upp och ansetts viktiga, för att inte framstå som dumma och obildade.
Nu låtsas de att de fixar universums alla webbformulär utan att svära alls (vid alla förtorkade marsipangrisar!), för att inte framstå som dumma och obildade.
Har man tid – och blodsockernivå som ligger rätt – tycker man att detta är mäkta komiskt. Om inte, känns det bara så LÄTT – det är ett dialektord som uttalas med markerat ä och betyder ohjälpligt ledsamt.
Dialekt får man tala i dag, i vissa för ändamålet avsedda rum, eller som krydda, utan att anses dum eller obildad. Dialekten kan funka som leg. Eller utestängande, det att andra inte förstår upplevs ju emellanåt som roligt.
Det finns en nyss hoppratad podd som diskuterar detta. Men jag lyssnar inte på den nu. Det finns en gräns för kapaciteten i tid och rum, och nu är den HÄR.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.