Lätt (men inte hela tiden)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En fras som hälften av mina förfäder nån gång använde: Lätt. ”He je nåo lätt.”
Ä-ljudet ska vara markerat och så uttalat betyder lätt ledsamt, intill hopplöshet ledsamt. Men förfäderna lät a) sällan saker gå så långt, och b) var ganska tåliga och beredda att möta motgångar med handling, eller c) ville inte avslöja att de led, så frasen användes sparsamt.
Nu surrar den på i mitt huvud. Och i andras, uttryckt på andra dialekter.
Hur ska man tala om krigsnyheter med sina barn? En viktig fråga, och ofta hör man undertonen. Jag frågar för mitt barn, jag frågar för min vän. Men jag frågar för min egen skull.
Mina föräldrars generation använde kriget som tidsbestämning: under kriget, efter kriget. När namn som Hammarskjöld och Kennedy senare stod i tidningen med sorginramning, och skolans vaktmästare hissade flaggan på halvstång frågade barnet (jag) mamman: Blir det krig nu? Hon svarade nej, och hon hade rätt, kriget kom inte till vår by.
Men kriget fanns, just då nån annanstans, och alltid i det förflutna som det som gjort något med mina föräldrar och andras föräldrar. De berättade mycket eller lite om det.
Tillrättalagt eller inte, barn förstår alltid var katastrofer finns.
I ett teveprogram från 1980-talet frågades unga vad de var mest rädda för och vad de önskade mest. Svar: krig respektive fred. Och programmet var tillrättalagt, men frågorna var sådant man tänkte mycket på. Det var tiden för neutronbomben, den som skulle ta ut allt levande och lämna byggnader och infrastruktur oskadda.
Budskapet i tiden gick inte att misstolka. Ett människoliv, var det än var placerat, var inte mycket värt, en materie bara, att röja undan vid behov. Attityden hade jag läst formulerad i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, en roman som chockade mig i grunden.
Men 1980-talet var också fredsmarschernas tid, ibland gick de genom många länder, jag känner några som var med. Bilderna därifrån är som från en annan värld.
I skuggan av det nya anfallskriget kommer en ny klimatrapport. Den säger det som väntats: det är jättebråttom med att vända om på vägen mot klimatkatastrof, men ännu hinner vi.
Och när man tilltalar oss så där allmänt, då tar vi tag i den där fristen, av bekvämlighet, av förvirring inför var man ska börja.
Men vet man inte vilken mindre fråga man ska börja med kan man koka ner det till en enda: vad vill vi lämna till kommande generationer, är det en utarmad, ruinerad värld? Sönderkrigad, tömd på det som vi ska leva på.
Man gör ett misstag om man i dag tar det som bara en retorisk fråga, en som man kan pynta valtal med.
Känner hur det är lätt att tystna inför allt, hur man kommer fram till den gräns när man inte kan tänka på annat än lätt med uttalat ä.
Och alla goda råd, om hur mycket eller litet man ska lyssna på krigsnyheter och hur man ska promenera i solen, kan de inte bara gå och dra något gammalt över sig!
Behövde bittert en sammanfattning, den kom till slut av sig själv, i några rader ur en sång, som börjar: ”Säg inte att jorden är jorden har dött, / att man inte kan så eller skörda …”
Vi har hört den med ett par vi kanske känner, Dick och Arto med hemadresser i Åbo, och minns kraften i stämmorna när de närmar sig slutstroferna i Vysotskijs ”Sång om jorden”: ”Hon är uppgrävd och sprängd och bränd / men hon är inte död hon är sårad. / Och hon gråter med människosorg och hon gråter med människotårar.”
Jag spelar den i dag också för att den är rysk.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.