Krister Lindberg 23.10.2020 08:00

Maud är sjuksköterska. Någonting har hänt, hon slutade på sjukhuset och är nu privat hemvårdare. Hennes nya kund är Amanda, en berömd dansare och koreograf, rullstolsbunden, döende.

Maud (Morfydd Clark) är troende katolik och efter de tragiska upplevelserna, de antydda, upplever hon att Gud är i kontakt med henne. Amanda (Jennifer Ehle) i sin tur accepterar sin situation och vill leva resten av livet till fullo.

Det kan Gud i Maud inte tillåta.

Själen måste räddas, medan dansösen i sin tur försöker lära sin sköterska se det trevliga, det sköna och det roliga i livet. Länge kommer de tu väl överens; bad och massage ger njutning, gemenskap och glädje, pillren sväljs snällt medan cigaretter konsumeras, och brännvin så mycket som magen tål.

”Saint Maud” är en intressant film, ovanligt skickligt och konsekvent berättad, att filmen är Rose Glass första regiarbete syns inte. Som skräckfilm är berättelsen annorlunda; det skrämmande, och det motbjudande, finns i atmosfären och i det perfekta agerande som båda damerna levererar.

Filmen är en psykologisk thriller, ett drama. Underfundig så tillvida att vi blir inte kloka på huruvida Gud faktiskt tagit sig in i Mauds kropp och huvud eller om hon är enbart schizofren. Obehagligt och svårt att ta ställning.

Scenen med älskog som blir hallucinatorisk eller scenen med späkning, spikmatta applicerad i skorna, är de minst frånstötande.

Filmen är kort, dryga timmen, men upplevs som betydligt längre i det sävliga tempot och när det är så svårt att få grepp om och förstå det spiritualistiska eller det realistiska.

En halv timme till och filmen hade känts kortare och begripligare. En film för vänner av psykologisk skräck.

Envar kan beundra det tekniska hantverket, från foto till redigering via berättarteknik. Filmen säger ”bu!” en gång, mot slutet. Själva slutet är följdriktigt och imponerande.

Övriga premiärer

Den europeiska animationen ”Familjen Bigfoot” som i Åbo pratar finska enbart, fortsätter där förra slutade. Pappan i familjen har kommit hem efter tio år gömd i skogen.

Han flydde läkemedelsfirman som ville ha hans muterade gener (ett experiment gick fel och han fick enorma fötter, hårväxt och lite övernaturliga krafter).

Nu när han är en superkändis vill han göra något gott och riktigt för planeten. Han åker till Alaska och bistår aktivister i kampen mot storbolaget som ”producerar ren, miljövänlig olja”. Och försvinner.

Sonen, mamman, en björn och en tvättbjörn tar bilen och åker norrut. För att konfronteras med en ilsken och revirmedveten älg, argsinta väktare och legosoldater, samt en galen oljemogul med sina ”false news”, sprängladdningar och översvämmande olja, en verklig fara för nationalparken.

Däremellan illustreras lögnaktig marknadsföring och de sociala mediernas faror och fördelar.

Far och son Bigfoot kan tala med djuren, det är ofta vitsigt när djuren uttrycker sina värderingar eller syn på komik verbalt. Mycket bergochdalbana, också bokstavligt, spännande men karaktärerna är tunna och klichéartade.

Intressant är förstås att Europa åker till Amerika och predikar miljövård för all världens barn. Miljövänliga storföretag, finns de?

Krister Lindberg

Dela artikeln