Lärdomssätet ÅA tar nästa steg – med nya lärdomar i bagaget
I går valde Åbo Akademi ett nytt universitetskollegium. Gruppen representerar akademin på bred front med professorer, forskare, lärare, övriga anställda och studenter.
Utanför akademikretsarna skulle ett sådant val knappast bli någon nyhet, om inte bakgrunden hade sett ut som den gör.
Ett dramatiskt händelseförlopp, där utgången blev att rektorn blev uppsagd, ökar intresset för att se vilka som väljs in i ”samfundets röst” för följande tre år. Intressanta är också spekulationerna om vilka som kan tänkas kandidera för rektorsjobbet, som ledigförklaras inom några dagar.
Kollegievalet liksom rektorsspekulationerna är egentligen bara hemåt för akademin – båda infallsvinklarna har nämligen fokus framåt.
Det krävs ingen insiderinsyn för att förstå att det är precis vad Åbo Akademis styrelse och ledning nu önskar.
Det finns paralleller också utanför universitetsvärlden. Säg vilken kommun eller vilket företag som helst där den högsta chefen har fått gå, och vi vet att den ledning som fattat ett sådant beslut helst skulle börja om från rent bord så fort som möjligt.
Att gräva i det som skett är smärtsamt, men i varje beslutsprocess som leder till en uppsägning finns också lärdomar att inhämta.
Att se noga på de smulor som blir kvar på bordet kan lönas – och att gå igenom de processer som fanns vid den rekrytering som visat sig mindre lämplig.
Avsikten här och nu är att se framåt, men såsom professor Tapio Salmi skriver i ett färskt inlägg i personalbloggen på ÅA:s sajt: ”Genom att titta bakåt lär man sig hur man ska titta framåt”.
Salmi tittar sedan framåt då han skriver att det finns goda interna rektorskandidater, vilket det otvivelaktigt gör.
Därför är det skäl att påpeka att det – kanske främst i diskussioner utanför akademivärlden – gång på gång lyfts upp att rektorn var den första externa och den första kvinnan. Det här trots att vittnesmålen från akademin gång på gång upprepar att det inte var det som var det avgörande.
Om sättet att leda är eller var avgörande ska intern eller extern inte ges för stor betydelse. Men en lärdom om framtiden, genom att titta bakåt, kunde då vara att såsom en av personalrepresentanterna i ÅU sa:
”Nu behövs en rektor som står för ÅA:s värderingar”.
Det låter så väldigt självklart. Men i de orden finns ett viktigt budskap.
Mediernas roll i händelseförloppet debatteras också. Faktum är att medierna var sent ute i något som pågått en mycket längre tid än den här höstens rubrikrumba.
Det var i ÅU den 25 september som kritiken mot rektor först gången blev offentlig. Styrelseordförande Thomas Wilhelmsson har sedan upprepade gånger hamnat att besvara ÅU:s fråga om hur det kunde gå så snabbt – från hans svar 25.9, ”ingen kris”, till uppsägningen daterad 1 november.
Han har svarat och vi har ställt frågan, båda parter medvetna om att en styrelse inte kan visa misstroende mot en sittande rektor.
Att behandla ledarskapskriser offentligt är tärande för vilken organisation som helst, men när den offentliga processen väl har börjat finns inte några genvägar kvar.
Senast då får ordet öppenhet extra tyngd. Allt kan och bör inte bli offentligt, det är lika viktigt att understryka.
Allmänheten måste inte få veta exakt vad som hänt vem, eller hur – men varför någon blir uppsagd är en fråga som kräver ett förklarande svar.
Bakom dessa varför ska det finnas förklaringar om varför styrelsens förtroende för en ledare har förbrukats. ÅA:s styrelse gav för sin del svar under ett online-möte i tisdags.
I ÅU:s spalter kan vi backa bandet till en annan ledarskapskris i vår region. När Kimitoöns kommundirektör sa upp sig den 12 oktober i fjol, hade hennes ställning diskuterats på ett styrelsemöte i slutet av september.
ÅU skrev då att nästan halva fullmäktige undertecknat en motion som ville inleda en process för att granska kommundirektörens ställning och en eventuell uppsägning diskuterades. Ett par veckor senare sa hon upp sig.
Det var snabbt det – men när offentligheten har sprungit ikapp kriser av det här slaget är det svårt att bromsa. Hade förtroendet funnits hade det sett annorlunda ut.
I den meningen är rektorn vid ett universitet i samma ställning som stads- och kommundirektörer av i dag. Allt står och faller med styrelsens förtroende.
Förr i tiden var det så gott som otänkbart att de högsta cheferna – läs stat, kommun, universitet, företag – skulle få sparken. Numera är det annat. Förväntningarna är höga, lönerna är höga, offentligheten är en annan.
Ändå är den högsta chefen i en stor organisation ofta en rätt avlägsen person för ”verkstadsgolvet”. Stadsdirektören jobbar mest med sin ledningsgrupp och träffar mer sällan mellancheferna, ännu mer sällan vårdarna, lärarna, teknikerna.
Vid ÅA görs jobbet ute i fakulteterna, i bibliotek, föreläsningssalar och laboratorier, under pandemitiden också i mångas hem. Det jobbet har pågått och pågår alla dagar.
En del känner att ÅA:s värderingar har fått sig en törn, andra är upprörda, en del har knappt alls berörts. Men jobbet fortsätter. Snart under ny ledning.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.