Lärare och personal på Livias enhet i Pargas: ”Vi känner att man sparar oss till döds”
Lärare och personal på Livias enhet i Pargas vittnar om att fastigheterna och utrustningen förfaller utan att något görs åt saken.
– Byggnadsbeståndet förfaller och ingen verkar intresserad av upprätthålla utrustningen. Man sparar oss till döds, sakta men säkert. Våra önskemål och åsikter faller för döva öron, säger lektorn i fiskodling Antti Forsman på Livias enhet, i folkmun ”Fiskis”, i Pargas.
Snart 40 år på nacken
En snabb rundvandring på området visar med all (o)önskvärd tydlighet precis vad han och andra i kollegiet påtalar. Mycket ser ut som det gjorde redan i mitten av 1980-talet då merparten av byggnaderna på området uppfördes.
Statens fiskeriläroanstalt hette det på den tiden, ett namn som levde kvar ända fram till 1997, då stiftelsen för fiskeri- och sjöfartsutbildning tog över.
Mikael HeinrichsÅr 2011 grundades utbildningssamkommunen Peimarin koulutuskuntayhtymä då S:t Karins, Pemar och Pargas slog samman sina yrkesutbildningar.
Där och då bildades Livia – där bland annat fiskeri- och miljövårdsinstitutet i Kirjala ingår.
Färre händer
Forsman började på ”Fiskis” strax innan samkommunen inledde sin verksamhet – och till en början tyckte han att det såg ut att fungera riktigt bra.
Men alltefter som verksamheten började styras mer centralt och rektorskapet blev gemensamt för flera av enheterna, började man märka av att enheten i Pargas kanske inte alltid fick den uppmärksamhet den borde.
Antalet ansvariga har minskats med åren. Tidigare skötte fyra personer om underhållet av de olika produktionsanläggningarna. Dessutom fanns två fastighetsskötare.
Nu är det en person som sköter allt medan fastighetsskötseln är utlokaliserad.
Känns som ”gröntvätt”
Inte nog med att man inte ser efter byggnaderna och anläggningarna i Pargas. Det som kanske irriterar åtminstone Forsman och de lärare som ÅU talat med ännu mera är klimatneutraliteten som Livia marknadsför sig med.
Den märks enligt dem inte av vid Pargasenheten.
Som samkommunsdirektör och rektorn för fiskeri- och miljöinstitute Ilkka Harkkila sade i intervjun för ÅU i mitten av oktober, är bland annat fiskeriutbildningen i Livia energiintensiv.
LÄS OCKSÅ
Inga beslut om ”Fiskis” framtid har fattats ännu – Livia står inför stora utmaningar de kommande åren– Det stämmer, men samtidigt har man överdimensionerade och gamla pumpar i gång, förnyar inte belysningen och tätar inte springor eller förnyar dörrar för att ens göra någontning för att minska energispillet. Reparationsskulden har man känt till i tiotals år, menar Forsman.
– I stället köper man enorma skogsarealer för att klimatkompensera, då man kunde se om de egna husen i stället. Stuprännor läcker, men repareras inte. I stället får byggnaderna samla fukt.
Mikael HeinrichsForsman vittnar också om att man i stället för att reparera eller skaffa ny utrustning i stället för det som gått sönder eller nått slutet på sin livslängd väljer att avyttra.
– Det känns som att metoden att spara med många bäckar små går ut på att låta allting förfalla. Vi har i flera repriser påtalat problematiken, men det känns som att allt vi säger ekar för döva öron.
Man borde fokusera på styrkorna
Fiskeriläroanstalten i Pargas är enligt lärarna ÅU talat med den enda motsvarande utbildningen som faktiskt erbjuder alla delar av fiskeriutbildningen på plats och ställe. Grundexamen i fiskeri erbjuds för tillfället förutom i Pargas hos Koulutuskeskus Salpaus i Asikkala och hos Yrkesinstitutet Lappia i Kemi.
Livia i Pargas erbjuder också utbildningar inom natur och miljö.
De två övriga som erbjuder fiskeriutbildning sköter flera delar av utbildningen med olika läroavtalsarrangemang hos branschföretagare.
– Vi arbetar också i nära kontakt med företagen, men att utlokalisera undervisning till ett företag är utmanande, speciellt när avstånden är hundratals kilometer. Hur ordnar man till exempel transport och boende och hur är det med det sociala livet för unga studerande långt borta hemifrån och andra studiekamrater, frågar Forsman sig.
Han ser att man borde profilera fiskeriutbildningen tydligare genom att fokusera just på närutbildningen som är ”Fiskis” trumfkort.
– Dessutom kan vi på vår avdelning samarbeta med företag, forskningsinstitut och universitet. Alla tjänar på detta. Vår högsta önskan är att kunna erbjuda en högklassig utbildning och tillgodose arbetslivets behov. Det känns som att vi inte just nu kan leva upp till det då vi inte får uppbackning från högre instans.
Idéer finns, men inget händer
Forsman och flera av hans kolleger säger att man nog har idéer kring hur man kunde och borde utveckla verksamheten i Pargas, men eftersom ingen på plats har någon beslutanderätt går det så gott som alltid så att de goda idéerna begravs i beslutshierarkin.
– Vi kan föra riktigt goda diskussioner med ledningen, men sedan då det kommer till krita glöms det hela bort. Vi har till exempel föreslagit solpaneler, eftersom våra anläggningar främst kräver el under sommaren. Vi har en stor takyta här som kunde bära upp dem, men sedan konstateras det att taket är i så dåligt skick att man inte kan installera paneler på det.
Väldigt få unga intresserade
Fiskeriutbildningen i Pargas har dessutom tampats med väldigt få studerande de senaste åren.
I år har tre nya studerande inlett sina studier på ungdomssidan och tio på vuxensidan. Målsättningen är att locka 12 nya till ungdomssidan per år. I stället är det olika kortkurser som enligt honom snyggar upp statistiken.
Kronjuvelen i Pargas just nu är den två år gamla recirkuleringsanläggningen, en investering på cirka 160 000 euro, som för en stund ingav hopp om att man faktiskt har för avsikt att utveckla utbildningen och faciliteterna i Pargas.
Arkiv/Mikael Heinrichs– Men efter det har inte mycket skett här. Det är ganska beskrivande att vi hamnat strida om att få behålla en frys som är helt avgörande för att fiskförädlingssidan ska uppfylla de krav som miljöhälsovården förutsätter.
En del av hallarna är uthyrda till Naturresursinstitutet Luke för provverksamhet.
– Eftersom den verksamhet vi driver kräver miljötillstånd, borde man sträva efter att använda sig av den bästa tekniken som finns tillgänglig, men så är inte fallet här hos oss.
Många anställda känner sig uppgivna och ser inte att det går att spara in mera någonstans.
Mikael Heinrichs– Personalstyrkan är nere på ett absolut minimum, fastigheterna är i dåligt skick och åtgärdas inte, man bryr sig inte ens om att spara energi där man kunde göra det. Vi ser ingen annan sparpotential här än att verksamheten läggs ner helt och hållet, suckar Forsman.
Endast Antti Forsman ville figurera med namn i artikeln, de övriga i personalen som ÅU talat med ville vara anonyma.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.