Lappfjärd 1968
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Har en låda där jag förvarar papper som jag sparat efter min pappa, för att minnas saker han utfört eller varit intresserad av. Brunnit för, som man säger det klyschigt. Min pappa avskydde klyschor.
Innehållet i lådan minskar lite för var gång jag granskar det, men en hopstansad pappersbunt med gult omslag har passerat årens nålsöga.
Det innehåller inledningsanföranden av deltagarna i en paneldiskussion, ”anordnad av Lappfjärds folkhögskola och Stiftelsen Kilens hembygdsgård i Sideby, på ungdomshemmet i Lappfjärd söndagen den 8. december 1968 kl. 14.00”.
Ungdomshem. Nu kopplas det ihop med socialt omhändertagande, men stod på 1900-talet för ungdomsföreningshus. Och folkhögskolan och Kilen! Det fria bildningsarbetet, flaggan i topp!
Den som varit i ungdomshemmet i Lappfjärd vet att festsalen är väl tilltagen. Så man väntade sig stor publik. Huvudrubrik var ”De mänskliga rättigheterna”, 1968 firade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tjugoårsjubileum.
Ordförande för panelen var Klaus Törnudd, då professor i internationell politik, senare ihågkommen som ambassadör och inflytelserik person inom finländsk utrikespolitik.
Deltagarna i panelen var från Biafra, Sydvästafrika, Indien, Thailand, Ghana, Kenya, USA, representerande samhällsvetenskaper, medicin och naturvetenskaper.
En av dem, Joseph Owindi från Kenya, var den första person av utländsk härkomst som fick magisterexamen vid Tammerfors universitet.
Grunden för samhällelig utveckling, säger han i inledningen 1968, är avgiftsfri utbildning för alla. Att resa sig ut fattigdom och ojämlikhet är inte möjligt annars.
I sin bok om erfarenheterna från Finland berättar han att frågan han oftast fick var ”När åker du tillbaka till Kenya?”. Det gjorde han också, och arbetade där för ILO.
Men han gjorde också återbesök i Finland, hans fru var ju finländsk och han hade vänner här. Inte alla trodde att Afrika var bara djungel och fullt av ormar.
Mängden av fördomsfulla grodor som hoppar ur mun på folk beror också på dålig träning i kommunikation och folkvett, tänker jag.
Två av paneldeltagarna nämner trosinriktningen Bahá’í i sina inlägg. Det är en andlighet som håller global endräkt och jämlikhet som uttalat höga ideal. Det skulle knappast ske i dag då nästan ingen vet vad Bahá’í är.
Och liknande evenemang finns inte mer. Sådant innehåll är ganska sällsynt i en offentlighet som har en geografisk och rumslig adress. Finns det kallas det antagligen demonstration.
Men jag är stolt över att en sånt tillfälle ordnades i min hemby, och att man översatte inläggen för dem som inte kunde engelska (en majoritet av den vuxna befolkningen då, får man tro).
Den i efterhand mest kända bland panelisterna är Nickey Iyambo, som sedermera blev vicepresident i sitt land som fick namnet Namibia.
På 1960-talet studerade han samhällsvetenskaper i Finland, tack vare YKA (Ylioppilaiden kansainvälinen apu, som grundades 1961). Senare utbildade han sig till läkare.
I artiklarna om honom på nätet brukar Martti Ahtisaari omnämnas minst en gång, och en annan president, Tarja Halonen, dekorerade honom med Finlands lejons orden. När han dog 2019 publicerade Helsingin Sanomat en minnesruna.
Jag läser den gula pappersbunten vecka 22, medan regeringsförhandlingarna verkar utgå ifrån att ett finländskt intresse för omvärlden inte kan vara annat än instrumentellt, och att alla globala åtaganden lätt kan läggas ner.
Det är skamligt, okunnigt och nonchalant. Och jag svarar: ”Lappfjärd 1968!”
Där konkluderade Iyambo: ”Mycket har gjorts sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna proklamerades 1948. Trots detta återstår mycket att göra innan uppgiften vi har ställts inför är slutförd. Också du kan bidra.”
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.