LÅNGLÄSNING: Första gången ÅA avskedade sin rektor – men redan för 100 år sedan polariserades akademin i sin syn på rektor
Höstens nyhetsrapportering kan ge intryck av att uppsägningen av rektor Moira von Wright är det mest dramatiska som hänt i Åbo Akademis historia.
Det är det inte.
Under de drygt hundra år som förflutit sedan akademin återupprättades 1918 har det både snålblåst och stormat i kvarteren kring Biskopsgatan.
År 1923 blev det till exempel svarta rubriker i tidningspressen – också i huvudstaden – efter ett beslut om att alla löner skulle sänkas vid akademin, utom professorernas.
Åbo Akademis bildsamlingarRektor har ofta varit en både omstridd och stridbar personlighet vid akademin. Högsta chefen vid ett universitet kan svårligen vara omtyckt av alla.
Det här blir tydligt redan ett par år efter att Åbo Akademi återupprättades.
Akademins andra rektor, Severin Johansson (rektor 1921-29), är i särklass den av akademins rektorer som väckt mest känslor. En kupp gav honom makten och dramat fulländas av att han föll med stövlarna på – i en plötslig sjukdomsattack mitt i sin mandatperiod.
Åbo Akademis bildsamlingarHan stormade in i akademins ledning underifrån. Arbetarson, född i Dalsbruk och med allt annat än förfinade vanor. Han skuffade undan akademins första rektor, Edvard Westermarck, som hörde till eliten och avsåg att göra akademin till främst ett forskningsinstitut.
Severin Johansson hade andra, mer handfasta planer. Han såg akademins framtid som en slags yrkeshögskola: Svenskfinland behöver diplomingenjörer, ekonomer, präster och lärare.
Nils Erik Villstrand, professor emeritus i historia vid Akademin och författare till ÅA-historiken ”Åbo Akademi i sin början 1918-1945” beskriver Johansson som en karismatisk buffel.
– Under hans period som rektor var akademin mycket polariserad. Själv kan jag tycka att han var en man på rätt plats vid rätt tid, så här i efterhand sett, säger Villstrand.
Åbo Akademis bildsamlingarKriserna i akademins tidiga historia fortsatte långt efter Severin Johanssons oväntade död. Otto Andersson tog över rektorsposten men åren 1926-31 präglades av fortsatt svåra konflikter. Spänningslinjen gick mellan konsistoriet – akademins beslutande organ med alla professorer – och Stiftelsen för Åbo Akademis styrelse som satt på pengarna.
Krisen löstes först då rektor Andersson tog en dubbelroll och fick en plats också i stiftelsens styrelse.
– Man tvistade om vem som egentligen skulle besluta vid akademin: professorerna eller stiftelsen. Vid den tiden tyckte stiftelsens styrelse om att detaljreglera delar av verksamheten vid akademin, säger Villstrand.
Under 1930-talets spända politiska år påverkades stämningen vid akademin dessutom av politiska skiljelinjer.
Vid denna tid kunde det vara svårt att skilja mellan att vara Tysklandsvän och att glida över i en beundran av Tredje riket – bägge kategorier var representerade vid akademin. Det var ingen hemlighet att både rektor Anderssons och akademins sekreterare Svante Dahlströms sympatier fanns på den yttersta högerkanten – en hållning som inte alls var ovanlig i vissa skikt av det finländska samhället under 1930-talet.
Åbo Akademis bildsamlingarOckså inom studentkåren vid ÅA bildades en nazistisk förening, som förvisso inte blev särskilt långlivad.
Som motpol agerade aktiva anti-nazistiska grupperingar vid akademin, bland annat i anslutning till tidskriften Granskaren, grundad 1929.
Därutöver präglades åsiktsklimatet i landet av de hårda språkkonflikterna mellan svenskt och finskt.
På akademin oroade man sig bland annat för den oförsonliga finskhetspropaganda som florerade i studentkretsar i både Helsingfors och Åbo. Tvåspråkigheten vid Helsingfors universitet var länge allvarligt hotad.
Åbo Akademis bildsamlingarAndra världskriget förde med sig nya svårigheter för akademin.
Hela landet höll andan och då den akuta faran var över tornade de ekonomiska svårigheterna upp sig. Stiftelsen hade – vis av skadorna efter 1920-talets galopperande inflation – satsat i fastigheter men den statliga hyresregleringen ledde till att inkomsterna knappt täckte utgifterna för fastighetsunderhållet.
– Akademin stod nästan på bar backe. Aldrig har framtidsutsikterna varit så svaga som under de ekonomiska krisåren efter både första och andra världskriget, säger Villstrand.
De ekonomiska djupdykningarna till trots hölls akademin upprätt. Ett par decennier senare ledde dock den så kallade studentexplosionen till att Stiftelsens tillgångar inte längre räckte till för att upprätthålla Åbo Akademi. Ett förstatligande av Finlands sista privata universitet blev aktuellt.
Första gången rektor avskedades
År 2021 går trots allt till historien som året då Åbo Akademi för första gången avskedade sin rektor.
– Att det skedde kan man säga är en direkt följd av den nya ledningsstrukturen. Tidigare var rektor en primus inter pares, en förtroendevald. Nu är premisserna helt andra då man följer en ledningsmodell som liknar börsbolagens, säger Villstrand.
Moira von Wright var den tredje rektorn vid akademin efter att den nya universitetslagen trädde i kraft år 2010 och den första externa, som kom utifrån ÅA.
– Tanken med en extern rektor, som ska bortse från internt revirtänkande och se till hela akademins bästa, är i sig god. Men den kräver en stor lyhördhet hos innehavaren, säger Villstrand.
ÅU-fotoEtt större eller mindre missnöje har bokförts med varenda en av akademins 18 rektorer, säger Nils Erik Villstrand. I en expertorganisation befolkad av kritiskt tänkande specialister är det omöjligt att vara alla till lags.
– Det vore mera underligt om det inte skulle uppstå kontroverser. Därför är det extra viktigt med en ledning som kan förklara och förankra. Under de senaste åren har utvecklingen mot top-down beslut gått för fort, säger Villstrand.
Akademin professionaliseras
Då han själv var student var demokratiseringen av universiteten på tapeten och också Åbo Akademi nåddes av svallet från 1960-talets studentrevolt ute i Europa. Professorsväldet fick ett slut också i landets äldsta universitetsstad.
Både studenterna och annan personal fick ett ord med i laget vid de bord där besluten fattades. Samtidigt inleddes en professionaliseringsprocess och mängden administrativ personal började långsamt öka vid ÅA, precis som vid andra finländska universitet.
Då Nils Erik Villstrand blev professor lärde han sig att uppskatta de stödtjänster som under årens lopp växt till ett allt större maskineri. Förändringen blev stor efter att man på 2000-talet kraftigt skar ned på den administrativa personalen vid akademin.
– Numera tvingas den forskande och undervisande personalen sköta sådana uppgifter som det knappast är optimalt att de ägnar sin tid åt, säger Villstrand.
Vem duger som rektor?
Under de senaste 33 åren har rektorsposten vid Åbo Akademi i 24 år innehafts av en representant för de så kallade hårda vetenskaperna. Undantaget är teologen Gustav Björkstrand (1997-2005) och pedagogen Moira von Wright (2019-21).
Är det som elaka tungor hävdar, att den enda ledaren som duger för akademin är en naturvetare eller teknolog?
– Åtminstone inte i ett längre historiskt perspektiv. Det finns ingen markant snedfördelning mellan de så kallade hårda och mjuka vetenskaperna – representanter för bägge finns företrädda på rektorsposten, säger Nils Erik Villstrand.
Tack, det skall en historiker till att ge en nyanserad bild av det som sker, både förr och nu.