Landskapet, det stora (där vi alla får plats)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läser en insändare om social- och hälsovårdsreformen och Kårkulla, skriven av ordförande respektive verksamhetsledare för FDUV.
Nästan alla finlandssvenskar känner till Kårkulla och FDUV. Personer med någon form av intellektuell funktionsnedsättning finns ju i mångas familjer eller synfält.
Alla borde läsa insändaren och sätta sig in i den. Jag ska inte debattera vidare, för jag har inte kunskap nog. Men jag hoppade till genast i första stycket där det stod: ”Förslaget utgår från starka vårdlandskap …”.
Ett ögonblick går innan jag tar mig ur mitt eget yrkestänkande och ser att frasen är strikt administrativ.
Jag har genast tänkt på DUV-teatern pjäs, ”I det stora landskapet”, som jag aldrig såg som föreställning, men har läst som text, i Labbets antologi med Boismanbelönade pjäser.
DUV-teaterns ensemble fick första pris för ”I det stora landskapet – en sagolik familjekrönika”.
Landskapet där är ett mentalt landskap, fantasins landskap, ett landskap som visar oss, som hävdar att vi inga särskilda funktionsnedsättningar har, var gränserna som vi upprätthåller går – de kan vara mycket brutala.
Jag har sett några av DUV-teaterns föreställningar och kan nästan höra skådespelarnas röster när jag läser replikerna.
På DUV-teaterns föreställningar brukar publiken skratta och gråta lite mer än annars.
Regissören Mikaela Hasán har gjort det som regissörer bara sällan uppnår: att göra skådespelarna fria, att ge scenberättelsen fri, att få publiken att känna sig befriad. Jag tycker att Mikaela Hasán är ett geni.
Genialitet är oftast inget mer än hårt arbete – att man jobbar lika mycket till när andra redan tänkt att det var klart.
Med samma måttstock är hela DUV-ensemblen genial. ”I det stora landskapet” är skriven av DUV-ensemblen.
I insändaren kan man läsa: ”Finland är det enda nordiska land som fortfarande har ett segregerande system utgående från diagnos, alltså att personer med en viss typs funktionsnedsättning slussas in i ett specifikt servicesystem separat från andras.”
”I det stora landskapet” handlar om det. Kungen och drottningen får tvillingprinsessor. En av dem föds med syrebrist. Hovet hävdar strax att hon ska skickas bort, men kungafamiljen får en frist tills prinsessorna fyller åtta år. Då ska de slutgiltigt skiljas åt.
Så sker också. Men prinsessan Aurora, utsedd till ensam tronföljare, nöjer sig inte med det utan ger sig av för att rädda sin syster Estella, som förvisats till Regelhemmet.
Estella blir fri och de kröns tillsammans i kungariket, som får tvillingstyre. Det är ett vackert ord, när man upplever innebörden närgånget, som i pjäsen.
I föreställningen är det inte bara sagan som berättas, inför vardera akten berättar Yvonne i samtal med Gusse om sitt eget liv.
I rollistan står de med förnamn, de heter Heins, respektive Andersson. ”Varför vill du berätta så här öppet om det?” frågar Gusse. Yvonne: ”Om inte publiken varit med om något sånt så vill jag ge dem en läxa. Och ingen liten läxa heller.”
Pjäsen belönades också med Antoniapriset, utdelat under Hangö teaterträff. DUV-teatern har fått priset en gång förr, år 2014 för föreställningen ”Den brinnande vargen”.
T. J. Boismans fond grundades 1917 (som var han dödsår). Han var ämbetsman och politiker som donerade pengar för att belöna dramatik på svenska i Finland.
Under en lång tid låg utdelningen nere, men stadgarna har setts över, de gäller inte längre bara pjäser som sätts upp på Svenska Teatern.
”I det stora landskapet” råkade sättas upp just där. Och prispengarna är sällsynt välanvända.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.