Anja Kuusisto 16.12.2019 18:55

Justitiekanslern har sagt det, presidenten har sagt det, flera ministrar har sagt det och i dag ska väl regeringen äntligen säga det i klartext:
Finland bör uttala en vilja att ta hem de finländska barnen från al-Hol.
Det här är den entydiga tolkningen av hur landet bör agera utifrån de konventioner Finland har undertecknat, utifrån avtal och principer om barnens rättigheter, och utifrån ett moraliskt perspektiv.
Barnen bör räddas.
Samtidigt: Att denna mängd, som en skolklass, med barn har blivit den hetaste – och på finländskt manér snart sagt den enda – inrikespolitiska frågan den senaste veckan känns absurt.
30 barn ska väl ändå inte sätta ett lands inrikespolitik i gungning?
Att det kan gå så har flera orsaker.
Framförallt handlar det om att det finns partier – och speciellt ett parti – som drar stor nytta av att samhällsdebatten fokuserar på ett läger för forna IS-krigares kvinnor och barn.
Sen är det inte så enkelt som man skulle önska – Finland har liksom övriga nordiska länder haft svårt att komma fram till hur mammorna ska behandlas. Ska också de hämtas hem?
Att tvångsomhänderta barn utan föräldrarnas medgivande, och då det kurdiska kommandot över lägret med krigsfångar – det är ju i princip det det är – inte tillåter ett sådant förfarande, det är heller ingen lösning.
I våras när de finländska kvinnorna hade förts till lägret hade, enligt Helsingin Sanomats uppgifter, de flesta signalerat till sina anhöriga i Finland att de vill hem.
Nu verkar färre än hälften av mammorna intresserade av en hemresa, enligt HS.
Att de skulle välja lägertillvaron kan kännas näst intill lika oförklarligt som att de har valt att alliera sig med IS, men det här hör till de gåtor vars lösningar vi inte försöker ge oss in på här. Lika litet som vill tänka på hur det måtte kännas för de finländska far- och morföräldrarna till de här barnen.
”En sådan frihet som i kalifatet finns ingen annanstans, så jag vill stanna här”.
Så säger ”Jonna”, en 20–30-årig tvåbarnsmamma i HS:s reportage (15.12), gjort på plats i al-Hol.
Hon har flyttat till Syrien 2015. Hennes man har dött i kriget, hon har själv varit fängslad några månader.
”Jonna” har två barn under skolåldern, den andra intervjuade finländska kvinnan (ursprungsfinländare, förtydligar HS) drygt 30-åriga ”Heli” har tre barn under skolåldern.
”Heli” har åkt till Syrien redan 2012 och skulle nu önska återvända till Finland, även om hon mellan raderna antyder att hon vet vad det kan innebära:
”Våra umbäranden här känns för svåra. Vi är oberoende som i ett fängelse här”.
HS intervjuar också en rikssvensk hjärtkirurg som har besökt al-Hol-lägret flera gånger. Han beskriver al-Hol som ett helvetesläger.
”Jag har inte sett så eländiga humanitära förhållanden någonstans”, säger kirurgen.
Många anser att de som anslutit sig till IS får stå sitt kast, de har valt sida en gång för alla. Många har också korrekt påpekat att barnen inte har valt att födas eller vistas där, det är deras föräldrars val.
Riksdagsledamoten Anders Adlercreutz, SFP, skrev ett välformulerat, klokt blogginlägg om al-Hol-barnen i söndags. Så här säger han bland annat:
”Mänskliga rättigheter gäller inte bara för dem vi gillar, utan också för dem vi ogillar. Därför har jag svårt att se någon annan lösning än den, att vi räddar barnen, och tar med de mödrar som vill komma med.”
Så är det. Men Centern lär sätta sig på tvären för en sådan klar ståndpunkt.
Att Centertonen har skärpts ska läsas i skenet av partiets dåliga opinionssiffror och kan tolkas som att C är rädd att tappa väljare till Sannf, som har växlat upp på alla cylindrar när partiet insåg tyngden i det slagträ som al-Hol-frågan utgör. Att få slänga terrorismtermer omkring sig sitter också så bra i Sannf:s retorik och regeringskritik.
Tack och lov finns det också pålästa och tydliga politiska budskap, Adlercreutz serverar sådana:
”Om vi tar hem 1-11 vuxna vet vi var vi har dem. Och här är det skäl att komma ihåg att kurderna inte vill släppa iväg människor som de upplever begått brott”.
Precis såsom respekten för mänskliga rättigheter gäller alla, gäller även våra rättsstatsprinciper och lagstiftning alla.
Vilket betyder att om finländska myndigheter misstänker kvinnorna för något brottsligt så ska de självfallet ställas tills svars.
Har vi så dålig tilltro till våra myndigheter att vi inte tror att Finland kan hantera mindre än ett dussin kvinnor som under sträng myndighetsövervakning skulle anlända till landet?
Det är i så fall en märkvärdig signal. Men de proportioner den här frågan har fått är också märkvärdiga.
När tisdagens interpellationsdebatt är över får man hoppas att andra, för landets framtid större, frågor fyller spelplanen.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln