Läkaryrket som livsstil
Kai-Ole var riktigt krasslig. Han hade tvingats avbryta sin semesterresa och omgående ta tåget hem. Då han anlände råkade han på perrongen möta doktor Nordling, bekant från tidigare.
Nordling öppnade sin läkarväska och undersökte sin patient bums, skrev ut ett recept, och dirigerade den sjuke stackaren till apoteket. Krångligare än så var det inte förr, som i den här sanna berättelsen.
Det fanns lokala läkare överallt, och de hade i praktiken ”mottagning” var de än befann sig.
Ett annat bra exempel var före detta polisöverdirektör Mikko Paateros mor. Hon var storstadsläkare men höll mottagning också under sina semestrar på sommarstugan i Savolax. En dag i veckan kom folk traskande genom väglösa skogar och roende från Saimens holmar för att få sina krämpor undersökta av doktorinnan.
Nu kunde man tro att en sådan praxis snabbt skulle leda till burnout, men arbetstakten var såklart en annan i en telefonfattig värld. Om läkaren inte var på plats fick man vänta eller komma en annan dag. Det anpassade man sig efter.
Alla läkare har såklart inte gått upp i rök i våra mindre samhällen. Kanske vi kan jämföra Nordling och Paatero med exempelvis skärgårdsläkaren Nina Alopaeus i Houtskär? Det finns säkert paralleller, också om världen förändras stort under årtiondenas gång.
Och visst finns det yngre läkare som väljer små samhällen. Finlands Läkartidning skrev för några år sedan om Saija Laurila. Hon valde hälsocentralen i Kuhmalahti, ett samhälle med 1000 invånare, 50 kilometer öster om Tammerfors. Just den enheten har faktiskt senare stängts, men Laurila fortsatte jobba på en annan liten hälsocentral.
Så har vi såklart också det lokala, moderna exemplet på hur läkare kan ta sig ut till patienterna, på nya sätt, också i skärgården. Det har gått ungefär 15 år sedan Janne Castrén grundade företaget Skärgårdsdoktorn. Han jobbade på en läkarstation i Åbo men ställde också upp på mindre läkaruppdrag då han brukade göra sommarfärder i skärgården. Castrén insåg att det fanns ett behov då många sommargäster dök upp på läkarstationen med skador som kunde ha skötts på ort och ställe.
Det kan säkert bli lite av en livsstil när man är läkare och satsar på det lokala och småskaliga. Och för en lekman känns det som ett lockande alternativ att vara en läkare i ett litet samhälle. Uppfattningen har säkert stärkts av alla charmiga teveserier om glesbygdsläkare (och -veterinärer). Kanske någon minns doktor Finlay?
Hur kan det då vara så förbaskat svårt att finna en läkare till Kimitoön, så att också läkar- och sjukskötarmottagningen i Dalsbruk ska kunna hålla öppet?
Stängningen av mottagningen har nyligen förlängts att gälla ända till den 4 februari, detta för att garantera en patientsäker vård, enligt Kimitoöns kommun.
”Läkarbristen möjliggör inte läkarmottagningsverksamhet på två hälsostationer under den här tiden.”
Den kända tevedoktorn Tapani Kiminkinen kunde kanske säga något klokt här? När han som ung läkare sade att han ska återvända till sin hemtrakt och jobba på en liten hälsocentral, skrattade hans lärare åt honom.
Kiminkinen jobbar fortfarande på samma hälsocentral i Saarijärvi i Mellersta Finland. Han gör hembesök och ger till och med råd i affärers kassaköer, då folk undrar över sina hälsobekymmer.
I en intervju för MTV3 har Kiminkinen sagt att hälsocentraler överlag har ett dåligt rykte. Det snackas så mycket negativt om dem, menar han. Attityderna är också nedlåtande inom den specialiserade sjukvården. Vem vill i en sådan situation ta emot ett jobb, då alla bara kritiserar? Dessutom är det inte lätt att vara ensam läkare, påpekar Kiminkinen. Det kollegiala stödet är viktigt då man arbetar sig fram till en diagnos.
Det ligger säkert något i det Kiminkinen säger. På den nordlingska och paateroska tiden var läkarna själva en slags allvetande och allskötande ”hälsocentraler”, auktoriteter som ingen ifrågasatte.
Det svaga intresset för att söka jobb på en hälsocentral korrelererar därför kanske med utvecklingen där auktoritetsrollen har försvunnit och allt fler patienter går till läkaren för att bekräfta något som ploppat upp på nätet. Många vill ha ett omedelbart besked och inser inte att hälsa är mer komplicerat än så, medan en läkare måste fundera och utesluta. Det går inte att googla rätt svar på någon magisk läkarsajt.
Dalsbruk, då? Ansökningstiden till jobbet som hälsocentralläkare går ut på tisdag. Kanske allt går väl? Frågan om varför en fast anställning inte lockar är ändå fortsättningsvis relevant. Vårdreformen är säkert en orsak, men det behövs nog läkare i Kimitoön också efter den omvälvningen.
I fajten om läkare behövs det på sikt mycket mer än annonser. Det hela är därmed också en del av det varumärkesbygge som pågår i kommunen. Det kräver insatser (också pengar), men det är inte en omöjlig uppgift att värva en egen ”doktor Finlay”. Hur låter en riktig headhunting där man letar upp potentiella lärare och säljer in läkarjobbet som en livsstil, inte som ett jobb?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.