Kyrkans medlemmar kan inte bekosta allas begravningar
Också de döda drabbas av regeringens nedskärningar. Enligt Finansministeriets förslag kommer det statliga stödet för den evangelisk-lutherska kyrkan att minska med 20 miljoner euro nästa år. Det kan betyda höjda begravningsavgifter, men också strida mot grundlagens anda om jämlik behandling.
Den evangelisk-lutherska kyrkan får ett statligt stöd för att sköta om samhälleliga uppgifter som begravningsväsendet, folkbokföring och bevarandet av kulturhistoriskt viktiga byggnader. Begravningarna, inklusive grävandet av gravar och upprätthållandet av gravgårdar och krematorier, slukar den största andelen av stödet.
För pengarna har kyrkan en lagstadgad skyldighet att erbjuda alla en gravplats till samma pris, också dem som inte hör till något trossamfund. Begravningsväsendet får inte vara vinstbringande.
För närvarande täcker statens stöd ändå bara cirka 75 procent av kyrkans kostnader för begravningsväsendet, resten finansieras genom kyrkoskatt.
Det strider mot en jämlik behandling enligt grundlagen, för i klartext betyder det att församlingsmedlemmarna redan nu kompenserar för begravningar av dem som inte hör till kyrkan, och om det statliga stödet skärs ned betalar de ännu mer.
Kostnaderna för en begravning väntas stiga med 400 euro, säger kanslirådet Pekka Huokuna vid Kyrkostyrelsen i den kristna veckotidningen Kotimaa (9.8). Allt färre församlingsmedlemmar kommer dessutom att dela på kostnaderna för allt fler begravningar i framtiden.
Den evangelisk-lutherska kyrkan får cirka en miljard euro via kyrkoskatt, och kollekten uppgick till drygt 8,5 miljoner i fjol. Inga små summor, men så har kyrkan också ansenliga utgifter. Till exempel renoveringen av Åbo domkyrka som startar 2026 väntas kosta minst 20 miljoner euro.
Det är rimligt att också kyrkan måste delta i nationens spartalko, men mindre rimligt att kyrkans samhälleliga uppgifter i allt högre grad bärs upp av allt färre församlingsmedlemmar. 64 procent av finländarna hör i dag till den evangelisk-lutherska kyrkan, men hela 92 procent av finländarna begravs på en begravningsplats som kyrkan upprätthåller.
Borde vi tänka om? Tänk om kyrkan enbart skulle sköta begravningar av sina medlemmar och staten ta hand om resten? Eller om diakonin skulle erbjuda mathjälp och ekonomiskt stöd enbart för sina församlingsmedlemmar medan övriga invånare får vända sig till välfärdsområdena eller lida ännu större nöd? Det är inte sagt att staten skulle vinna på affären.
Oberoende av om vi hör till kyrkan eller inte, tar vi för givet att våra gravgårdar är välskötta, att kyrkans dörr alltid står öppen och att varenda en kan räkna med hjälp av församlingen i fall av kris och katastrof. Vi utgår från att kyrkan ska vara opåverkad av världsliga ting som ekonomiska konjunkturer och politiska beslut. Men också kyrkans medel är ändliga.
Om vi tar för givet att alla andra – läs kyrkans medlemmar – ska betala för något vi ser som en självklar rättighet men som vi inte konkret bidrar till har det tyvärr sitt pris. Åka snålskjuts, heter det visst.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.