Alexandra Granberg 25.12.2020 08:00

I början av december blev Mari Leppänen Åbos första och Finlands tredje kvinnliga biskop, när hon valdes till biskop för Åbo ärkestift.

När hon blev präst år 2012 blev hon också den första kvinnliga gammallaestadianen som prästvigdes.

Sedan hon blev vald har ett av de största samtalsämnena i medierna varit Leppänens kön – och visst är det stort med en kvinnlig biskop.  

I den första omröstningen var två av de fyra ursprungliga kandidaterna kvinnor och två män. Innan valets andra omgång – när Leppänen ställdes mot en manlig kandidat – var könsfrågan knappt en fråga alls, säger Leppänen.

Men efter 900 år av manliga biskopar i Åbo förminskar hon inte heller det faktum att hennes kön utgör ett stort steg både symboliskt och reellt.

Å ena sidan tror Leppänen att många stiftmedlemmar har som utgångspunkt att de inte vill se en kvinna som präst, och i förlängning inte skulle rösta på en kvinnlig biskop. Å andra sidan tror hon det också finns de som tvärtom ser det som en nyckelfråga och absolut vill se en kvinnlig biskop.

Två veckor efter valet vill Leppänen betona att kyrkan inte är för bara kvinnor eller män, liberala eller konservativa, en majoritet eller en minoritet – det är Kristi kyrka, en kyrka för alla.

– Nu är det dags att göra upp och bygga en gemenskap.  

Interna konflikter och bättre kommunikation

I valets andra omgång fick Leppänen 54,6 procent av rösterna, resten gick till motkandidaten Jouni Lehikoinen. De två anses vara varandras motpoler, med Leppänen i den liberala ändan och Lehikoinen i den konservativa.

Tvister kring just konservativa och liberala kyrkoledare har stått i centrum för de konflikter som präglat Väståbolands svenska församlingar på sistone.

Leppänen avvisar sådana ideologiska indelningar. Hon tycker det är för svartvitt, och inte tillför något till diskussionen.

Men är kyrkan delad?

Det finns utmaningar och många svåra frågor, blir det diplomatiska svaret.

Leppänen påminner också om att kyrkliga arbetsförhållanden inte är heliga, att de inte skiljer sig betydligt från andra, ”vanliga” arbeten.

Uppvuxen i en religiös familj säger Leppänen sig förstå de som tänker olika än hon själv, och de teologiska traditioner som länge styrt kyrkan. Hon har dessutom en bakgrund som kommunikatör.

Som biskop har hon hjälp av bägge erfarenheter. Och Leppänen vill höra alla.

Vägen framåt är att ge alla en chans, inte skuffa någon åt sidan eller köra ut någon, säger hon.

För att ta tag i saken konkret har Åbo domkapitel grundat en jämställdhetsgrupp bestående av förtroendepersoner, anställda och frivilliga. Gruppen ska bland annat hjälpa till i rekryteringen och jobba fram bättre strukturer.

Ledarskapsutbildning och konsulteringar har redan en tid varit delar av stiftets verksamhet. Leppänen hoppas att man inom kyrkan ska bli bättre på att ta upp problem och spänningar innan de leder till konflikt.

Att tala är viktigt, säger Leppänen, men konkreta åtgärder är minst lika viktiga.

– Det handlar både om att förbättra de interna arbetsförhållandena, och om att flytta diskussionen om kyrkans värderingar ut i samhället.

En maskulin maktorganisation

Under Pride i somras skrev riksdagsledamot Päivi Räsänen (KD) på Twitter bland annat att LGBTQ är en ideologi som syftar till att bryta ner människans historia och kontinuitet, med hashtaggen ”yttrandefrihet”.

Under det senaste årtiondet har många unga finländare skrivit ut sig ur kyrkan, en del på grund av en uppfattning om att sådana här åsikter styr kyrkan.

De har delvis rätt. Samkönade par vigs inte kyrkligt i Finland, och det finns exempel där aktiva inom kyrkan skrivit ut sig efter att ha känt sig diskriminerade på grund av sin sexuella inriktning.

Leppänen påminner ändå om att de här åsikterna finns hos en minoritet inom kyrkan.

– Om du intervjuade alla stiftmedlemmar skulle det komma fram att det är en marginell grupp som är kritisk i de här frågorna. Men de är också förtroendepersoner inom kyrkan, och har därför inflytande i till exempel omröstningar.  

Till Helsingin Sanomat (20.12) har ärkebiskop Tapio Luoma sagt att kyrkan är en maskulin maktorganisation, och att speciellt unga kvinnors värderingar skiljer sig från kyrkans. Samkönat äktenskap är en viktig fråga för dem, enligt Luoma.  

Leppänens åsikt är att kyrkan borde respektera alla människor och viga också samkönade par. Däremot tror hon inte frågan berör endast unga.

– För äldre personer tror jag en viktig fråga är om kyrkan lever som den lär. Behandlar vi verkligen varje människa lika?

Alexandra Granberg

Kyrkan måste vara modigare

Vad är då kyrkans roll idag?

För några hundra år sedan var kyrkan ett stöd för utbildning, jämlikhet och kultur i det finska samhället. Men Leppänen tycker det är rätt att fråga om kyrkan fortfarande är det, eller om den blivit en motkraft. Förändringar sker långsammare inom kyrkan än ute i samhället, dels för att allt sker genom en trostolkning, som ofta är subjektiv.   

”Kyrkan har länge haft en maktposition, och till det hör en viss försiktighet.”

Enligt henne har förändringar ändå skett de senaste årtiondena: Kyrkan har gett upp vissa av de gamla tankesystemen som grundar sig i en patriarkalisk världsbild. Men än behövs mycket arbete.

– Vi kan inte längre styra och ställa från ovan. Vi måste våga överge den inställningen och istället ta ner diskussionen och föra en dialog med människor.

Det här är inte lätt. Särskilt inte för en biskop.

Men enligt Leppänen är kyrkans roll en annan idag än den varit. Det hör inte längre till att avgöra vad som duger när det kommer till tro. Om en yngre generation hittar vägen till Jesus genom alternativa metoder, som yoga eller meditationsläger, ska kyrkan vara modig istället för inbunden, säger hon.

Vad menar du med modig?

– Kyrkan har länge haft en maktposition, och till det hör en viss försiktighet. Kristendomens centrala uppdrag är att alltid stå upp för de svaga, både i Finland och utomlands. Gör vi det? Eller är vi mer intresserade av kyrkans image?

Kyrkan måste våga ta starkare ställning i samhällsfrågor, och agera mer, säger Leppänen.

Hopp och trygghet i mörka tider

Coronaåret har fört med sig svåra utmaningar, och kommer sätta sina spår också hos dem som inte förlorat sin inkomst eller hälsa.

Förutom pandemin hotas vårt globala samhälle av klimatförändringen. Världen befinner sig vid en kritisk vändpunkt och just nu är läget väldigt osäkert.

I dessa tider är kyrkan en stabilitet, säger Leppänen.

Hon förtydligar: Verksamhetsformen ska inte vara det orubbliga, det andliga ska vara det. När världen brinner ska kyrkan erbjuda en fristad, och inre fred.

Kyrkan är också en aktör i samhället.

Varje vecka delar församlingarna ut allt fler matkassar i brödköer.

Trots att kyrkorna nu inte ordnar gudstjänster som vanligt, står dörrarna till församlingarna öppna under julen, med någon anställd på plats för den som vill prata.

Varje dag under julen tar också någon emot telefonsamtal till kyrkans samtalsstöd. För äldre och ensamma som inte har någon att tillbringa helgen med kan julen bli extra tung. Leppänen påminner om att det inte är någon skam att be om hjälp, tvärtom.

För en del har året medfört en insikt, en möjlighet att stanna upp och fråga sig själv: Hur lever jag mitt liv?

Leppänen påminner också om att julen inte finns i det materiella, utan i de små sakerna: en bekant sång, ett tänt ljus, en grannes hjälpande hand.

Vad betyder hopp för Mari Leppänen?

Hon funderar en stund. Sedan svarar hon:

En stark tilltro till morgondagen.

Alexandra Granberg

Dela artikeln