Kvinnorna nu i majoritet i Åbofullmäktige – men det är inte nog
Under senaste fullmäktigeperiod har Åbo letts av tre kvinnor: stadsdirektör Minna Arve, fullmäktiges ordförande Elina Rantanen och stadsstyrelsens ordförande Sini Ruohonen (som tog över efter Lauri Kattelus i höstas).
Den tunga miljö- och stadsplaneringsnämnden har letts av Saara Ilvessalo.
Minna Arve förväntas bli stadens nya borgmästare.
På pappret ser jämställdheten i Åbo med andra ord ut att vara färdig.
I årets kommunalval var för första gången över 40 procent av de invalda kvinnor. Stora städer som Helsingfors, Esbo, Vanda och Åbo har kvinnlig majoritet i fullmäktige.
I totalt 29 av landets 293 kommuner är kvinnorna i majoritet i fullmäktige.
Därmed är 264 kommuner inte kvinnodominerade.
I många kommuner är platsfördelningen rätt jämn.
I andra är den det inte, som till exempel i Kimitoön (67 procent män, 33 procent kvinnor. Dock en förändring från förra fullmäktigeperioden med 78 procent män och 22 procent kvinnor).
Många blir irriterade eller besvärade över att diskutera könsfördelningen i fullmäktigesalar, mötesrum och kabinett.
Det är lockande att göra ärendet till en icke-fråga. Jämställdheten är ju färdig. Kan vi gå vidare från 1900-talsfrågorna nu?
Det är en utmärkt idé: Att gå vidare!
Till exempel till handling.
Inför årets val sammanställde Finlands kvinnoorganisationers centralförbund en lista på tio jämställdhetsgärningar i kommunerna.
Det är bara att sätta igång och börja bocka av.
En del av punkterna på to-do-listan förefaller nästan löjligt enkla i ett samhälle som är överens om att jämställdheten är färdig: Fördela de kommunala träningstiderna och idrottsbidragen jämställt.
Yrvaket frågar sig dock många kommunala beslutsfattare: Gör vi inte det då?
Svaret är med största sannolikhet nej. Det kräver förstås att frågan granskas. Det gjorde till exempel Göteborgs stad i Sverige och kom fram till att stadens stöd i första hand är knutet till traditionell föreningsidrott där pojkarna dominerar.
År 2010 gick 15 miljoner kronor mer av föreningsstödet till pojkar än till flickor.
Förbättra arbetsvillkoren inom social- och hälsovården, krävs det vidare på listan över jämställdhetsgärningar i kommunerna.
En tredjedel av närvårdarna och en fjärdedel av sjukskötarna går i pension under 2020-talet. Allt fler överväger branschbyte. Allt färre väljer att utbilda sig inom vården.
Problematiken löses inte av att vårdfrågorna flyttas till de nya välfärdsområdena efter vårdreformen som väntas klubbas igenom denna vecka.
Flykten från vårdyrkena är ett strukturellt problem som hänger ihop med att arbetstagare i de kvinnodominerade branscherna inte nöjer sig längre.
Den som besväras av problematiken blundar dock för strukturerna och ropar hellre på till exempel arbetskraftsinvandring (nog finns det folk i världen som vill arbeta i den finländska vårdbranschen!).
En avgrundsdjup klyfta i ”jämställda” Finland skär genom arbetsmarknaden.
Endast kring tio procent av finländarna arbetar i så kallat jämna branscher, där antalet kvinnor och män är ungefär lika många.
I övrigt är arbetsmarknadsvalen djupt könssegregerade. Nio av tio som väljer utbildning inom vård och omsorg eller inom pedagogik är kvinnor. Inom den tekniska branschen är 90 procent av de studerande män.
Det här ger en arbetsmarknadsstruktur som förstärker skillnader istället för att utjämna. (Visst är det tröttsamt att bli påmind om det dammiga problemet med löneklyftor?)
Finländska flickor toppresterar i matematik men väljer ändå inte studier i naturvetenskaper. Varför?
Ett svar är att stereotypierna styr.
Därför skriver Finlands kvinnoorganisationers centralförbund på sin lista över jämställdhetsåtgärder i kommunerna om att jämställdhet behöver främjas redan i småbarnspedagogiken för att fler flickor ska bli ingenjörer.
Inget av de nämnda exemplen på jämställdhetsåtgärder som behöver vidtas i kommunerna och samhällsmaskineriet är särskilt revolutionerande nyheter.
Det gör arbetet extra utmanande i en tid som är galet upptagen av framåtrörelse. Innovationer.
Det kräver att det finns kvinnor och män i beslutsfattande position som om och om igen lyfter samma gamla frågor. Trots att vi på pappret (nästan) nått millimeter-rättvisa i könsfördelningen i fullmäktigeförsamlingarna.
Arbetet är ändå inte klart.
Frågor om jämställdhet är besvärliga.
De hotar invanda mönster och utmanar maktförhållanden. De är tunga att driva, särskilt i små sammanhang, eftersom de ofta uppfattas som personliga. Dessutom är frågor om jämställdhet särskilt enkla att punktera genom härskartekniker som förlöjligande eller förminskande.
Enklare är det därför att luta sig tillbaka mot siffrorna som visar att kvinnorna nu är i majoritet i 29 kommuner i landet.
Av det följer väl automatiskt fler skyddshem, gratis preventivmedel åt fler unga, förebyggande arbete mot sexuella trakasserier och fungerande integration av invandrarkvinnor?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.