Kvinnor på en öppen scen
Gränslöst. Scenbilden i ”Dreamteam” är öppen och krävande, liksom livssituationen för kvinnorna. Varje insats riskerar att bli poserande. Pjäsen representerar i all anspråkslöshet en eftersatt scengenre: humor om och av kvinnor. Minna Hämäläinen, Ulla Reinikainen, Riitta Salminen och Ulla Koivuranta medverkar.
Dreamteam
av Minna Nurmelin
Regi: Satu Rasila
Scenografi: Jani Uljas
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljusdesign: Petri Suominen
Ljuddesign: Tuomas Rissanen
I rollerna: Riitta Salminen, Ulla Koivuranta; Ulla Reinikainen, Minna Hämäläinen
Premiär på Stadsteaterns lilla scen 21.2
”Kvinnokraft” och ”kvinnoenergi”, vad allt menar man med det? Visst använder man också orden lättvindigt, slentrianmässigt upp- eller nedvärderande, beroende på vilken synvinkel man startar i?
För en föreställning kan det krängande perspektivet vara fruktbart. Och Minna Nurmelins pjäs ”Dreamteam” tar det med i beräkningen när den samlar fyra kvinnor som vill ”vidare i sina liv” i ett projekt där de gör sin strävan till en affärsidé.
De samlas i livscoachföretaget Dreamteam. Men innan de riktigt kommer igång med verksamheten ska de lära känna varandra, och efter några trevande övningar på hemmaplan ger de sig av till Södern för att frigöra sig från det invanda och komma varandra och sitt uppdrag närmare in på livet.
Drivande är Mia, mental tränare, självutnämnd ledartyp, alltid redo att verbalt övertyga den tveksamma. Riitta Salminen som gestaltar denna kvinna som till det yttre är flammande färgstarkt men i vars inre man anar grått organisationsstål.
Hon vänder sig till en början också till publiken, tilltalar oss på upplevelseförsäljarens språk och försäkrar att inget någonsin sker av en slump och att alla, alla vi möter i kväll kommer att ha något att lära oss, det gäller bara att se det och inte värja sig. Publikfnittret visar att man förstått ironin.
Till Mias team kommer kostterapeuten Eeva, en ensam själ som ser möjlighet till gemenskap. Ulla Koivuranta gör henne både målmedveten och konflikträdd, kroppsspråket och replikerna kan gå åt olika håll.
En inredningsexpert behövs förstås, Minna Hämäläinen har en sådan i beredskap. Hon heter Jutta, har en skilsmässa brännande i ryggen. Orden talar om hur bra allting blev, tonfallen lägger till något annat.
Fjärde bladet i fyrklövern är Ulla Reinikainens Hanna. Hon kallar sig skönhetscoach. Frustrationen lyser igenom, man begriper att det inte varit hennes första val.
Och Reinikainen kan vända med handbromsen mitt en replik, försätta oss i en oroshärd.
Alla rollpersoner, men särskilt Reinikainens, har oåtkomligheten som främsta egenskap. Det aptitliga och underhållande (som pjäsen själv lever på) är i själva verket en undanmanöver – strategi för överlevnad. Det finns nivåer som uttrycker det här, men de kan inte alltid hävda sig mot ytplanet.
Scenrummet är öppet och avskalat, en lustigt designad soffmöbel, en jättestor kontorslampa och några stickade golvkuddar är första avdelningens tillbehör. Den öppenheten är krävande, varje insats kan bli ett poserande för att liksom fylla upp rummet man tilldelats, något som väl kan korrespondera med de suddigt formulerade men icke desto mindre stålhårda krav som ställs på kvinnor.
I den här världen föds ett aldrig sinande behov av livsstils- och självhjälpsråd i olika former. Hur klarar man sig bäst i den djungeln? Man börjar själv sälja produkten.
Pjäsen representerar också en ganska sällsynt genre, humor om och av kvinnor. Där hade man gott haft råd att ta i lite mer, situationer blixtrar till, repliker avger vagt giftiga ångor när de fyra tränar kundmöten på varandra, men man lämnar inte ofta den välvilliga skämtsamheten.
Det blir lite synd på så rara ärter, för alla närvarande på scenen klarar betydligt högre växlar, och Reinikainen kan sopa golvet med vad och vem som helst, det har Åbopubliken många gånger sett. Hon har en läcker scen där hon demonstrerar en oändligt lång minneslista, avslutar med att lägga sig raklång och rulla in sig i den.
Scenbilderna från resan inkluderar en del klichéer kring drinkar och solstolar, här uppstår en svacka, som jämnas ut när kvinnorna tar sig för att bärga ilandflutet plastskräp. Det är en scen som förankrar föreställningen i ett aktuellt nu.
Den kastar också ljus över kvinnovarandets (och livets i allmänhet) jobbigaste aspekter – inget man gör räcker någonsin till – och inte minst på deras inbördes relationer, något som pjäsen annars tagit ganska lätt på.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.