Kultur är mycel – och siffror
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Med några års mellanrum har Suomen Kuvalehti låtit göra undersökningar om vilka yrken finländarna rankar högst. Den senaste, åttonde i ordningen, gjordes i november i fjol och redovisades i en artikel med medföljande lista i början av 2024.
De första undersökningarna, med start på 1990-talet gjorde mig nyfiken. Nu har jag inte ägnat dem en tanke på länge. Men sedan finansministern, som ibland agerar som om hon var minister i samtliga ministerier, klassat konst och kultur som lyxvaror, blev jag intresserad igen.
Nu letar jag i listan särskilt efter så kallat kreativa yrken.
En del yrken har delad plats, som kyrkoherde, kontorsassistent och utskottsråd som delar plats 301. Min egen huvudsakliga verksamhet ligger på plats nummer 369, mellan naturläkare (368) och pälsfarmare (370). I undersökningarna 2018 och 2010 var min position ungefär samma.
Är detta en fingervisning eller bara underhållande, kanske intetsägande? I en undervisningssituation initierade jag flera terminer en undersökning som studerande skulle utföra i sin omgivning, det gällde populär läsning. Vilken författare fick flest röster? Det var på 1900-talet, och jag visste att överst på listan skulle stå Alistair MacLean.
Inte svårt att gissa att kirurg är nummer 1 i yrkesrankningen. Men hur man tänker i stort är kanske en blandning av erfarenhet, slump, missförstånd och populärkulturella föreställningar. De som tillfrågats är finländare över femton, av deras bakgrund bokförs ålder, kön, hur man bor och var, politiskt parti. Vilka som inte är särskilt trakterade av min sysselsättning stämmer bra överens med min förutfattade mening.
Tonsättare kom på 166:e plats, författare var nummer 199. Filmregissör 261. Artikeln i anslutning noterade stigningar och fall, kopplade dem till politik och samhällsdebatt. Gränsbevakaren har i den nya listan fått plats 31 mot tidigare 74. Oron för skolan har lyft upp specialläraren till nummer 6 och ämnesläraren till nummer 10. Att lärare är i top ten är något nytt. Minister är nummer 234, en förbättring från 2018 (vi minns regeringen då!), då minister rankades som nummer 291.
Vi tenderar i alla fall att tro på siffror. I en kolumn på Yles webb (publicerad 3.9) skriver författaren och biologen Juha Kauppinen att kulturen, trots allt som sägs om den, är en betydande sysselsättare, 2,7 procent av arbetskraften finns enligt Statistikcentralen inom den. År 2022 var andelen av bruttonationalprodukten var 3,1 % procent, kultursektorn var faktiskt större än biten för jord- och skogsbruk. Snacket om umbärlig lyxproduktion är, en gång för alla, löst prat.
Men statistiken är bara Kauppinens startbana. Hans poäng är att finländarna inte alls greppar att de tar del av kultur, blir en del av den varje dag. Man hör en låt, ser en film, lyssnar på en bok, reagerar på det. Allt har upphovspersoner som arbetat med uttrycken, producerat dem. Nästan ingen kultur eller konst har blivit till utan någon form av allmänna medel. Och det är helt fint att det är så.
Kauppinen belönades med statens informationspris 2020, året efter reportageboken om naturmiljöers utarmning och arters försvinnande, ”Monimuotoisiuus. Kertomuksia katoamisista”. Trovärdighet finns alltså, Kauppinen har bevisligen cred.
Konst och kultur, skriver han, är för samhället vad underjordiska mycelnätverk betyder för naturen. De kan inte förklaras och kortfattat, men vad man vet är att de är avgörande. Förstör man mycelet äventyrar man mer än man riktigt förstår.
Skär man stort i kulturmycelet krävs en konsekvensbedömning. Så man vet vad man gör.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.