Kullannuppu är en häst med attityd som kan sin stad
Kullannuppu, Heikki Mikola och Posankan trivs alla i centrala Åbo. Endast Mikola skulle välja en ridtur i skogen, om han ensam fick välja. Foto: Anja Kuusisto
De flesta hästar skyggar undan för fordon, skrammel och oljud.
De flesta hästar skulle vara helt hopplösa inne i en stad av Åbos storlek.
De flesta hästar skulle inte gå med på timmar av filminspelning eller tycka att Biskopsgatan är lämplig terräng för en travsträcka.
Men så är inte Kullannuppu som de flesta hästar.
Hon är en 15-årig prinsessa av den finska hästrasen. Prinsessa måste hon ju vara eftersom hennes far är femfaldig travkung i Finland, morfar också hör till travadeln och tanken från början hade varit att även hon skulle trava in pengar.
Det tyckte inte Kullannuppu. Inte lämpade hon sig som ridhäst i ridskola heller.
Trava snabbt gjorde hon minsann, betydligt snabbare än vad ridskoleeleverna ville.
Några gånger i veckan hoppar Heikki Mikola upp i sadeln på sin Nuppu. Foto: Anja Kuusisto
En bekant ville sälja en ”något onödig häst”
– Det var verkligen en slump att hon blev min, säger Åbobon Heikki Mikola, som hyr stallplats i ett stall nära Aura å, några kilometer från centrum.
– Jag skulle till frisören i Datacity. När jag parkerar bilen stöter jag på en bekant som då ägde hästen. ”Jag har en lite onödig häst du kunde prova”, säger hon.
– På den vägen är vi, jag provade över en sommar, på hösten köpte jag henne, min första och enda häst.
De har trivts tillsammans i tio år nu
Det här är tio år sedan, då Kullannuppu var fem år och Mikola var 55.
Han har gått en ovanlig väg som hästkarl, börjat rida först i 40-plus-åldern och efter några år på ridskola började han rida mer i terräng.
Det var döttrarnas hästintresse som hade fört honom till stallet. I dag rider den ena dottern ibland men på annat håll, den andra rider mer sällan. Ingendera bor i Åbo.
– Flickorna var 6 och 10 år när jag förde dem till ridskolan. Jag kunde absolut inget annat med hästar på den tiden än hjälpa till att leda en ponny. Men eftersom jag satt där och väntade på flickorna, lyssnade också jag på vad ridläraren sa.
Stallet ligger endast några kilometer från Salutorget men omgivningen är lantlig och Nuppu har sju stallkompisar. Foto: Anja Kuusisto
Fastnade i hästlivet, och utbildade sig till domare
När Mikola själv började ta ridlektioner blev han mer och mer fäst vid sin nya hobby och senare har han också utbildat sig till domare i hinderritt, sportkörning och distansritt.
Enbart 2018 har han dömt i 52 tävlingar, alltså dömt ungefär en tävling varje veckoslut och därtill varit banbyggare vid många hopptävlingar.
Hästlivet tar all fritid, och Mikola jobbar fortsättningvis heltid. Han är kemist vid Wallac.
– Hemmet finns nära gravgården, jobbet i Laustis och så har jag stallet, däremellan pendlar jag alla dagar, säger Mikola.
En travtur på Biskopsgatan är precis i Kullannuppus stil. Foto: Anja Kuusisto
Besöker Kullannuppu så gott som dagligen
Så ser livet med häst ut, det här ”husdjuret” som inte bor hemma kräver omvårdnad och dagligt pyssel. Mikola besöker Kullannuppu så gott som dagligen och rider henne flera gånger i veckan.
Stallet som också är sju andra hästars ligger bara några kilometer från stadens centrum.
Omgivningen är mycket lantlig, på håll ser man och hör trafikbruset från Tavastehusleden.
– Om jag väljer rider vi ut i terrängen och skogen, om Nuppu får välja blir det en tur till stan, säger Mikola.
Kullannuppu
15-årigt sto av rasen finsk häst. Har kända travare i släkten.
Är en kändis i Åbo och även på andra håll i landet.
Har medverkat i dagstidningar, veckotidningar, teve och film (bland annat The Girl King/Tyttökuningas).
Sällsynt säker i trafiken. Gillar stadens puls, delikatesskiosker, parker, åstranden.
Kändis på många håll, nu första gången på svenska
Den här märkvärdiga egenskapen – att en häst har en så trafik- och stadsvänlig attityd – har gjort Kullannuppu till en kändis i Åbo, och också nationellt.
Dagstidningar, veckotidningar, teve, film – Kullannuppu har medverkat i dem alla.
Men det här är första gången någonsin som hon, eller hennes ägare, ger en intervju för svenskspråkiga medier.
Hon verkar inte bekymra sig om språket. För det första bekymrar hon sig överlag väldigt lite och för det andra bryr hon sig inte så mycket om människor.
Hon är inte en häst som vill gosa, även om hon accepterar att helt främmande människor klappar om henne, när Mikola ger lov.
Det hon däremot vill är att ta en tur till stan.
Sommartid har hon smakat på glass vid kiosken intill Aurabron, hon besöker då och då Salutorget, tycker om att få pommes frites vid Hesburger, vandra längs åstranden och galoppera genom Domkyrkoskvären, när underlaget det tillåter.
En mellandagsfärd för att hälsa på domkyrkans gran
Den här dagen – en mellandag mellan jul och nyår – blir det en färd till Domkyrkotorget.
Vi stämmer träff på några ställen längs med rutten och den bilburna fotografjournalisten är hopplöst långsam i jämförelse med Nuppu.
Ibland hinner jag bara se en fladdrande hästsvans trava förbi den där bildsekvensen jag skulle ha tagit.
Jag erinrar mig en händelse för några år sedan, när jag första gången upplevde Nuppu. Jag kom körande in mot stan söderifrån, valde Kaskisgatan där Kaskisgatan och Nylandsvägen delar sig.
Plötsligt ser jag i ögonvrån en galopperande häst på gång- och cykelbanan.
”Det är inte möjligt”, jag trodde jag drömde. Spanade sedan efter något filmteam. ”Det här måste vara en film”. Det var det inte.
– En och annan svänger nog på huvudet mer än en gång efter oss, säger Mikola. För Kullannuppu är onekligen speciell, och på riktigt en kompis som är guld värd.
Heikki Mikola
65-årig kemist som jobbar vid Wallac. Började rida när han var över 40.
Har bott i Åbo sedan studietiden, har fru och tre vuxna barn.
Kullannuppu är hans första egna häst som han köpte för tio år sedan.
I början gick han ibland ut och gå med den i grimma i stan, ibland red han. Reviret bara växte eftersom Nuppu gillade stadsmiljön.
Härligt, såg dem för några år sen på Väverigatan!