Krönika: Vad händer nu?
Stolpe ut. Att Sjundeås damer och inte ÅIFK spelar slutspel i vår är det sammantagna resultatet av väldigt många olyckliga faktorer. Foto: Mats Lundberg
Handbollssäsongen i Åbo är förbi – i alla fall om man avgränsar resonemaget att gälla enbart representationslagen. Några av ÅIFK:s juniorlag fortsätter att kämpa om seriepoäng, i bästa fall om medaljer, men för damernas och herrarnas del är det över.
Herrlaget spelar ännu en betydelselös match i nedre slutserien på lördag i Sjundeå. Den kommer endast att bli ihågkommen för att det blir tränaren Besim Qerimis avskedsföreställning. Han tackar för sig efter att i tre år lotsat både föreningens herrar och damer i FM-serien.
Med ringa framgång bör nog tilläggas. Bortsett en semifinalplats med damlaget förra våren har tunga segrar och poäng varit lätt räknade under denna hans tredje sejour som tränare i klubben.
Till Qerimis försvar ska framläggas att felet sällan varit hans. I tre säsonger har han lett sina smala trupper med minimala resurser och uppbackning. Jag kan inte längre minnas en match där ÅIFK i protokollet haft fler spelare än sina motståndare.
Ett handbollslag i landets högsta serie har rätt att nominera 16 spelare, varav tre kan vara målvakter, till varje match. Medan motståndarna ofta kunnat presentera en fulltalig lista, i alla händelser minst 13 man, har IFK i regel bara förmått skrapa ihop 9–11 omklädda spelare.
Också på hemmaplan då det brukar vara enklare att komplettera listan med några fler namn än till bortaresor. Av tradition har särskilt vardagsmatcherna utanför Åbo utgjort en extra svår utmaning.
Det säger sig självt att det blir svårt att vinna matcher om man så gott som varje gång ger motståndarna en fördel att gå runt med fler spelare. Speciellt i andra halvlek, när alla handbollstillställningar värda namnet avgörs, har kraftreservoarerna varit tömda.
I Qerimis fall blir det ofta än mer extremt då han inte ens vågat utnyttja hela sin bänk. Man har sett halvlekar då Åbokamraterna använt sig av i stort samma sextett utespelare rakt igenom. Möjligen med någon ströminut för en sjunde spelare.
Sedan serieformatet för två år sen lades om har herrlaget inte varit i närheten av att spela en slutspelsmatch. Då numera bara sex lag mot tidigare åtta fortsätter säsongen efter sista serieomgången, räcker det inte längre med att besegra Pargas IF, Hangö eller som förut Dynamo Riihimäki.
De enda bonuspoäng som herrarna erövrat under perioden, kom för en månad sen då man inledde nedre slutserien med att hemma i Samppalinna sensationellt besegra starka Grankulla med 28–26.
Bortsett det har det inte gått att knipa en enda poäng mot gängen från mittskiktet: Atlas, Sjundeå och HIFK. Ett oerhört magert facit då ingen av dem haft något märkvärdigt spel att visa upp.
Att även damerna står utanför kvartsfinalerna är en mycket större missräkning än för herrarnas del. Här kan man verkligen skylla besvikelsen på en infernalisk otur som följt laget efter juluppehållet.
Den enskilt största anledningen till att ett jämfört med förra säsongen mycket försvagat Sjundeå slutar en poäng före ÅIFK i tabellen, är förstås den tumskada som stjärnan Ellen Norrgrann helt i onödan drabbades av på ett läger med juniorlandslaget strax efter nyår.
Att den 16-åriga supertalangen inte kunde medverka i de sista grundseriematcherna fällde laget; inte bara från övre slutserien utan i förlängningen också från en plats bland de två främsta i avstigargruppen.
Först i de tre sista matcherna i nedre serien var Norrgrann tillbaka i den form hon visade hela hösten. Resultatet blev maximala sex poäng med plus 26 i målskillnad. Norrgrann själv svarade för 42 fullträffar men hennes allra största bidrag var att hon gjorde medspelarna så mycket bättre.
Ingrid Lindbom började visa något av den potential alla vet att hon besitter, yttern Emilia Dahl stod för tio mål i en match liksom vänsterskytten Amanda Salenius i en annan.
Då den dystra säsongen ska summeras sticker slutsiffrorna i tre enskilda hemmamatcher ut. Uddamålsförlusterna mot SIF och Atlas i oktober respektive februari, ett oavgjort resultat mot Kyrkslätt med en till hälften återställd Norrgrann i uppställningen.
Ett mål mer i någon av de matcherna, alternativt ett färre insläppt hade räckt för att passera Sjundeå.
Snacka om otur, mer stolpe ut (också bokstavligt) kan inte ett lag ha under en säsong. Dessutom att nyckelspelaren nummer ett inte kunnat medverka i säsongens viktigaste skede. Liksom Salenius i hemmamötet med Atlas i slutserien.
Det sägs att tur och otur jämnar ut sig. Stämmer det borde Åbodamerna vinna guld redan nästa vår.
Nu börjar det viktiga jobbet inför nästa säsong för att undvika en upprepning. Processen att helst hitta två ersättare till Qerimi, en separat tränare för båda lagen, är i full gång.
Vidare behöver alla krafter sättas in för att slussa in fler spelare i trupperna. Finns de inte i de egna juniorleden – utnyttja Åbos ställning som studiestad både på svenska och finska sidan. Finns det engagemanget inom ÅIFK? Bara föreningen själv kan ändra på detta sakförhållande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.