Krönika: Tåget som spårade ur
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Uteblivna fullträffar. Tio mål i grundserien, inte ett enda i slutspelet. Ilkka Heikkinen tappade liksom hela TPS lag sin effektivitet i powerplay efter serielunken. Foto: Mats Lundberg
”Vi hade hjärtans gärna bytt bort de fyra segrarna över Tappara i grundserien för att se TPS på samma piedestal där yxbrösten befinner sig i dag.”
TPS hockeytåg ligasäsongen 2017–18 tuffade på genom hela den långa grundserien och ett bra stycke in i kvartsfinalerna mot SaiPa. Mot slutet av samma matchserie tappade tåget fart för att sedan, i semifinalen mot Tappara, börja kränga ordentligt och till sist spåra ur.
Slutspelet blev en väldigt tudelad historia för puckfolket i Åbo. Efter den ståtliga 7–0-segern i hemmahallen i den tredje kvarten, var det nog en och annan som tänkte att här har vi en närmast säker finalist.
Men ett lag är som bekant aldrig bättre än sin senaste match. Sedan ett omskakat SaiPa plötsligt vunnit de följande två matcherna stod den svartvita aktien inte längre lika högt i kurs.
Efter Jasper Lindstens förlängningsmål på skärtorsdagen var hotet om ett pinsamt fiasko undanröjt och TPS tillbaka på rälsen igen. Minimimålet, att till skillnad från de två senaste säsongerna få spela om medaljer, var uppnått och vi kunde åter spinna ljuva drömmar om framtiden.
Tapparaserien utvecklade sig emellertid illa kvickt till en mardröm. De två senaste säsongernas mästarlag visade omgående muskler genom att i tredje perioden i det första mötet hämta in ett 0–2-underläge och avgöra i förlängning. TPS vek snabbt ner sig.
I den andra matchen på hemmais i Tammerfors avgjorde Tappara med tre fullträffar inom drygt tre perioder innan den första perioden var till ända. Efter det fanns bara en väg och den ledde inte till Åbo.
Att TPS ledde tre av de fyra semifinalerna spelade ingen roll. Tappara kom alltid tillbaka med tunga mål i de mest kritiska skedena.
Effektivt tystades publiken i Åbohallen. De tre fullträffarna i powerplay från inledningsmatchen följdes upp av en ännu gräsligare vändning i lördags inför tiotusen personer. Blott 15 sekunder återstod då Sebastian Repo med sitt 1–2-mål slog in en riktig tolvtumsspik i TPS-kistan.
Varför blev det så? Hur kunde Tappara plötsligt triumfera i fyra raka matcher efter att ha blivit besegrade varje gång under serielunken?
Ishockey handlar mycket om att vinna de rätta matcherna mot en viss motståndare. Vi hade hjärtans gärna bytt bort de fyra segrarna över Tappara i grundserien för att se TPS på samma piedestal där yxbrösten befinner sig i dag.
Orsakerna till att det gick åt helskotta i semifinalen är många. Den första och klart viktigaste är Tappara helt enkelt var klasser bättre än TPS. Har man lyckats få ur sig den bekännelsen är mycket vunnet.
Visst, tre av matcherna var mycket jämna och hade med lite tur kunnat sluta åt det andra hållet. Att Tappara ändå gick segrande ur striden vid varje tillfälle visar mästarnas storhet.
Slutspelsrutinen. Mängder med sådan har Tappara hunnit samla på sig under alla år TPS varit borta från spel om medaljer. Vinnarkulturen finns numera i Tammerfors och inte i Åbo.
Henrik Tallinder saknades mycket efter att hans äventyr i playoff tog slut i och med skadan i femte mötet med SaiPa. Utan sin självskrivne ledare i försvaret vann TPS bara en av alla återstående matcher efter att med honom i uppställningen segrat i tre av fyra drabbningar.
Alla visste hur stor inverkan spelet i numerära över- och underlägen skulle få ju närmare final vi kom. I just det momentet var Tappara fullkomligt överlägset. En utdelningsprocent på 50 att jämföra med TPS ynka 5,88 går vare sig att misstolkas eller bortförklaras.
Effektiviteten mellan lagens första och andra kedjor, de som vanligtvis står för merparten av fullträffarna, var också häpnadsväckande. Då manskapen var jämtaliga svarade dessa formationer för åtta av Tapparas mål mot bara två för TPS mest fruktade offensiva enheter.
Att tränaren Kalle Kaskinen efter de två inledande förlusterna ersatte Lindsten med Oula Palve i första femman hade inte mycket till effekt.
I stället var fyran med de spelare som egentligen ska spela 0–0 Åbolagets främsta lagdel i anfallsväg. Doldisen Lauri Pajuniemi var ende forward som nådde tre poäng i matchserien.
Målvaktsspelet var heller inte i något skede av slutspelet tillräckligt bra. Förstekeepern Oskari Setänens räddningsprocent mot Tappara stannade på lite över 87. Långt ifrån de monstersiffror som de bästa puckmotarna i dag håller sig med.
Dominik Hrachovina i Tapparaburen brukar inte räknas till de allra hetaste, men hans procent på strax under 94 räckte likväl för att laget skulle kvalificera sig för sin sjätte raka ligafinal.
I den ställs Tappara mot antingen Kärpät eller återuppväckta HIFK som under förre TPS-lotsen Ari-Pekka Selins ledning pressar suveräna grundserieettan. 2–2 i matcher innebär att man tidigast på torsdag vaskat fram en andra finalist.
Också TPS får vänta på en motståndare – till bronsmatchen. En komplett onödig kvarleva från 1970-talet då ingen annan av Europas ledande hockeyligor sysslar med att utse en trea på basis av en extra slutspelsmatch.
Huruvida den bataljen på fredag nästa vecka avgörs i Åbo eller Uleåborg beror på hur det går mellan Kärpät och HIFK.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.