Förflytta dig till innehållet

Krönika: Statister på vinter-OS

Vunnet brons. Det har varit betydligt roligare att titta på Damlejonen än deras manliga kolleger i detta OS. På bilden båda de finländska allstarspelarna Noora Räty och Jenni Hiirikoski. Foto: Wikimedia Commons


 
OS i Pyeongchang är inne på upplopsrakan. Med två dagar kvar av festen ligger det finländska medaljsaldot fortfarande på blygsamma fyra brons.
Ishockeydamerna, som i onsdags fixade den hittills enda blåvita pallplaceringen under spelens andra vecka är visserligen 23 till antalet, så bokstavligt talat har 26 av våra olympier grävt brons i Sydkorea.
Så kan vi emellertid inte räkna. Om varken Iivo Niskanen eller dubbla medaljören Krista Pärmäkoski slår till med ädlare valörer i längdåkningens kraftprov över 50 och 30 kilometer, blir det alla tiders bottennapp.
Det som började så lovande med Pärmäkoskis tredje plats då spelens första gren avgjordes, fick inte den fortsättning man kunde ha hoppats på.
 
Alltför många av våra olympier har svarat för mediokra normalprestationer. Det duger inte för framskjutna placeringar i en konkurrens där andra prickar formtoppen perfekt och står för säsongens bästa, om inte hela karriärens främsta tävlingsinsats.
Fråga hur tre av de svenska guldvinnarna bar sig åt för att få till det när det verkligen gällde.
Skidskytten Hanna Öberg förekom inte ens i medaljspekulationerna då hon gjorde sitt livs lopp. Slalomsegrarna Frida Hansdotter och André Myhrer nämndes försiktigt i förhandssnacket, men inte ens optimisterna skrålade högljutt om guld.
 
De få finländare som gjort riktigt bra ifrån sig under OS håller alla en erkänt hög standard.
Pärmäkoski tillhör de tre–fyra främsta skidåkarna i världen. Enni Rukajärvi knep silver redan för fyra år sen i Sotji är flerfaldigt premierad både från VM och snowboardåkarnas mecka X Games.
 
Damlejonen motsvarade precis de förväntningar vi vågade ha på dem. De är klara ettor i Europa men avståndet upp till USA och Kanada är alltjämt för stort. Det går att rubba dem i enskilda matcher. Fast att det skulle gå just i OS är snudd på att hoppas för mycket.
Ändå. Då herrishockeyn bara känns som en utvidgad EHT-turnering har jag med glädje sett damerna spela. Till skillnad från svärdsidan finns de bästa spelarna på plats. Den helnordamerikanska finalen bjöd på högklassig underhållning och dramatik som kulminerade i ett straffdrama.
 
Bronsmatchen mellan Finland och OAR (det ryska laget) var inte lika välspelad. Men också i den var det jämnt så det förslog. Den finländska ledning som nya stjärnan Petra Nieminen grundlagt med sitt öppningsmål i tredje minuten stod sig tiden ut.
Man kunde nästan ta på den lättnad lejoninnorna kände efter slutsignalen. Debaclet från Sotji då Kronorna stoppade oss i kvarten var äntligen kvitterat och betalt. En stor del av revanschen kom redan då Sverige på vägen fram till semifinal utklassades med 7–2.
Trots den frejdiga offensiv som Damlejonen visade upp framför allt mot Sverige och i gruppmatchen mot OAR hade bronspengen det trygga försvarsspelets sigill. Målvakten Noora Räty och backen Jenni Hiirikoski röstades båda fram i allstarlaget.
 
Den redan avslagna herrturneringen blev ännu fattigare då Kanada besegrade oss i kvartsfinalen med matchens enda mål. Finland rår nästan aldrig på lönnlöven i möten av avgörande karaktär. Så det var på intet vis förvånande.
Matcherna mot Tre Kronor visade med all tydlighet att lejontämjaren Lauri Marjamäki inte nämnvärt lyckats utveckla lagets offensiva spel från den närmast katastrofala fjolårssäsongen.
 
En enda fullträff mot kompetent motstånd är ett levande bevis. Underbarnet Eeli Tolvanen placerar sig med 3+6 i toppen av poängligan. Men då det verkligen gällde att plocka fram det där lilla extra var hans krut lika blött som lagkamraternas.
Sjätteplatsen är Lejonens sämsta sedan 2002, den enda turnering med NHL-adeln på plats där Finland inte nådde semifinal. Ett klent resultat mot bakgrunden att det ryska laget är det enda lite namnkunnigare i OS.
Finland parkerar på en blygsam 24:e plats i medaljtabellen. Med exotiska vinternationer som Australien, Storbritannien och Ungern ett stycke ovanför oss i listan.
 
I tabellens andra ända återfinns Norge och Tyskland med 13 guld vardera. Båda med förutsättningar att förpassa Kanadas rekord på 14 guld från Vancouver 2010 till den olympiska historien.
Bara Iivo Niskanen och Krista Pärmäkoski, ännu en gång, har realistiska möjligheter att förbättra de finländska positionerna.

Dela artikeln

En kommentar: “Krönika: Statister på vinter-OS

  1. Lefa skrev

    Håller helt med dej. Men tyvärr får man tydligen inte uttrycka sej sådär om våra idrottare. Man får ”stryk” på sociala medierna. Men sanningen gör emellanåt ont. Och det är klart nåt som inte fungerar i att toppa formen och plocka fram den gamla äkta sisun som tidigare lyft oss.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter