Krönika: En studie i misslyckande
Jubileumssäsongen för förra höstens hundraårsfirande TPS blev en stor besvikelse för Åboklubben. Efter silver både 2021 och 2022 talades det åtminstone försiktigt att nu var det dags att förgylla medaljen med första hockeytiteln på 13 år.
Med facit i hand efter två knappa förluster mot Ässät i den stympade första omgången av slutspelet, står det klart att det högt uppsatta målet mera byggde på fantasi och drömmar än att genom bra spel i rinken göra verklighet av det hela.
Redan den sista tredjedelen av den 60 matcher långa grundserien pekade klart och tydligt mot att det skulle bli svårt att gå riktigt långt. Nu blev det inte ens kvartsfinal som i alla händelser var ett minimimål.
För ett lag som tappade fyra av sina sex bästa poängplockare utan att några verkligt tunga namn kallades in som ersättare, vilade väldigt mycket på fromma förhoppningar att huvudtränaren Jussi Ahokas skulle agera trollkarl. Resten skulle en tät defensiv och en boren vinnarkultur sköta.
Innan jul tycktes det fungera, om inte perfekt så ändå skapligt. TPS vann målsnåla tillställningar och det verkade som laget hade kvar förmågan att slå vakt om knappa ledningar och spela på resultatet i slutperioden.
Men det höll inte. Flera matcher inleddes bra för att därefter oroväckande ofta se både två- och i vissa fall tremålsförsprång försvinna. Som ett skamfilat självförtroende inte vore nog, började också skadorna komma allt tätare.
Flera motgångar
Tyler Steenbergen gick sönder redan efter nio matcher, i början av februari var backen Ruben Rafkins säsong över på grund av en trasig axel. Inte heller Lauri Korpikoski, Scott Kosmachuk, Michael Dal Colle och Pavol Skalicky fanns kvar i uppställningen då playoff närmade sig och det började bli skarpt läge.
Successivt fick ribban sänkas. En plats bland de fyra främsta som inneburit hemmafavör i kvartsfinal blev övermäktigt, likaså att direkt kvala in i det egentliga slutspelet. TPS fick rikta in sig på att nå kvarten via en wildcardrunda i bäst av tre matcher. I grundseriens sista omgång blev laget passerat av Ässät och matchserien inleddes i Björneborg.
Betydelsen av att öppna och ännu mer avsluta på hemmais går inte att underskatta. Det visade oförblommerat matcherna mot västkustrivalen. Alla tre möten slutade i knappa 2–1-segrar för hemmasidan. Jag vågar nästan ta gift på att om den avgörande matchen spelats i Åbohallen hade TPS avancerat.
Det fanns gott om komplementspelare men ingen topp. Utan bredd eller djup i femmorna kan man inte utmana om några medaljer, så pass hög är nivån i ligan.
Nu blir det att börja om från ruta ett, att bygga ett nytt slagkraftigare manskap med reella förutsättningar att tävla om tätpositionerna. Bara dussinet namn har kontrakt för nästa säsong och hälften av dem är unga egenhändigt fostrade spelare med än så länge ganska begränsad ligaerfarenhet.
Någon riktigt pålitlig målskytt eller ens framspelare fanns inte i årets trupp. Bara några fåtal snittade strax över en halv poäng per match och de som gjorde det var inte disponibla mot Ässät. Inte en enda man kom upp i 20 målgivande passningar och endast tre stycken nådde tvåsiffrigt i målkolumnen.
Det fanns gott om komplementspelare men ingen topp. Utan bredd eller djup i femmorna kan man inte utmana om några medaljer, så pass hög är nivån i ligan.
Fröet till framgång sås i huvudsak på försäsongen eller tidigt på hösten efter NHL-klubbarna hållit sina träningsläger. Det är då det gäller att vara vaken och agera snabbt. Mikael Pyyhtiä återvände på lån efter att han misslyckats med att ta en plats i Columbus, men utan lekkamrater som Markus Nurmi och Juuso Pärssinen vid sin sida var han bara en dussinspelare.
Inget ont om Teemu Kivihalme eller Antti Tuomisto men inte kunde de fylla tomrummen efter Elmeri Eronen och Ville Lajunen. Att förlusterna av Pärssinen och Nurmi knappast alls åtgärdades är ett misslyckande som klubbledningen får bära hundhuvudet för. Ingen av de förstärkningar som kom in höll tillnärmelsevis måttet.
Den ende ersättaren som kunde mäta sig med föregångaren var målvakten Lassi Lehtinen. Luckan efter Andrej Karejev märktes inte över huvud taget.
Inga bortförklaringar
Den tidiga sortin denna senkomna vår är den första stora floppen efter räfst och rättartingen 2015. Visserligen skulle det heller inte blivit någon TPS-medverkan i slutspelet 2020 men den säsongen annullerades helt på grund av pandemin. Så med god fantasi räknas inte det.
I år existerar inga bortförklaringar. Visst, skadelistan blev lång men så länge det fanns poäng kvar att spela om pratades det inte så mycket om det. Det här lagbygget visade sig i alla fall för skrangligt för att konkurrera om guld och ära.
Nu får vi inte ens leka med tanken om att årets lag mot förmodan lyckats komma in i en andra andning och utmanat Ilves om en semifinalplats. Tappara hade nog blivit för svåra men Ilves är en klubb som TPS haft klar plusstatistik mot genom åren.
Den här gången stannar det bara vid en dröm.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.