Krönika: Anonyma lejon vässar klorna
Rena beställningsjobbet. Finländska lag, både med och utan NHL-proffs i rinken, har skämt bort oss med många olympiska hockeymedaljer i 30 år. Här firas bronset i Vancouver 2010 med ett ärevarv. Foto: Wikimedia Commons
ISHOCKEY. Överraskningarna haglade inte precis då lejontämjaren Lauri Marjamäki på måndagen presenterade de 25 namn som ska förvalta de stolta finländska traditionerna i den olympiska ishockeyturneringen i Pyeongchang.
Av de spelare som Marjamäki och hans team till slut fastnade för kommer inte mindre än 16 från ryska KHL-ligan, som i NHL:s frånvaro utgör den mustigaste OS-kryddan. FM-ligan bidrar med sex spelare medan två till vardags håller till i Schweiz och en i Sverige.
Fem eller ungefär en tredjedel av KHL-adeln spelar i Jokerit. Med andra ord har alltså elva spelare inhemska klubbadresser. Två som trots att formen inte övertygat på sistone rymdes med i laget är tonårstalangerna Eeli Tolvanen och Miro Heiskanen.
Om man över huvud taget kan tala om knallar i Marjamäkis val måste det bli någon ur kvartetten Jonas Enlund, Oskar Osala, Tommi Kivistö och Juuso Hietanen. Ingen av dessa deltog i någon av EHL-turneringarna i Helsingfors eller Moskva som chefstränaren ändå föredrog att kalla OS-läger ett och två.
Den olympiska rutinen får lagkaptenen Lasse Kukkonen stå för. Veteranbacken var med redan i alla tiders blåvita lag i Turin 2006 och gör nu sin fjärde OS-turnering. Sami Lepistö har erfarenhet av två tidigare olympiska spel, Petri Kontiola och Hietanen av var sitt.
Förutom 18-åringarna Tolvanen och Heiskanen gör sex man stortävlingsdebut som seniorer. Sammantaget är det alltså si och så med rutinen. Fast det är lejonlaget ingalunda ensamt om. Av de större nationerna är det egentligen bara det flagglösa ryska laget som har någon samlad erfarenhet att tala om.
Sveriges yngste representant Rasmus Dahlin är inte ens myndig då han kastas in i hetluften.
Så är det överlag. Medelåldern i turneringen sjunker dramatiskt då NHL för första gången på tjugo år inte är med. Den olympiska ishockeyn är tillbaka i samma epok som 1994 då Finland med Curt Lindström som nytillträdd förbundskapten gjorde sensation i Lillehammer.
Det är också första gången på hela tre decennier som ingen spelare i det finska laget heter Teemu Selänne eller Saku Koivu. Så länge präglade de en tidsperiod då Lejonen gick från ständiga underdogs till en världsmakt inom pucksporten.
Tråkigt att man trots det en längre tid stått klart att NHL på nytt väljer att stå utanför den olympiska familjen, håller fast vid det stympade turneringsformat som var en förutsättning för att dollarmiljonärerna på andra sidan Atlanten skulle förgylla festen.
Eftersom den ryska ligan gör ett uppehåll i fyra veckor hade det med lite god vilja enkelt gått att indela de tolv herrlagen i två sexlagsgrupper i stället för det konstgjorda systemet med fyra lag i tre grupper där alla ges en chans att nå kvartsfinalen.
I praktiken innebär det att den första veckan bjuder på en räcka uppvisningsmatcher utan någon egentlig nerv. Det må vara hänt då NHL är med men nu är ingen förtjänt av pr-hockey där själva tävlingsinslaget kraftigt reducerats.
Lejonen möter Tyskland och Norge i huvudarenan Gangneung innan man avslutar gruppspelet mot ärkefienden Sverige i den mindre Kwangdong-hallen. Efter det får man vänta och se om insatsen räcker för direkt kvartsfinalspel eller inte.
Det har pratats om att årets lejontrupp är den sämsta som någonsin representerat Finland på olympisk nivå. Med tanke på att vi nu har uppåt 40 spelare i NHL jämfört med ett tiotal 1994 ligger det en hel del i resonemanget.
Att åderlåtningen är minst lika stor för huvudkonkurrenterna ökar förstås möjligheten för att det än en gång ska bära ända upp på prispallen. Faktum är att Finland endast två gånger på de senaste åtta vinterspelen blivit utan ishockeymedalj.
Att damhockeyn sedan tjugo år tillbaka är med på OS-programmet ger ytterligare bränsle åt de finländska medaljförhoppningarna. Bakom jättarna Kanada och USA är lejonhonorna solklar favorit till bronset.
En riktigt bra dag kan Finland både rubba och chocka de nordamerikanska storheterna. Likaså kan en dålig dag på jobbet innebära ett förödande nederlag mot ett lag som man upp till åtta gånger av tio besegrar.
Damernas tränare Pasi Mustonen presenterade en trupp med åtskilligt mer rutin än den manliga. Nestorn i laget är 44-åriga Riikka Välilä som var med redan i den första historiska samlingen i Nagano 1998.
Andra som målvaktsfantomen Noora Räty, anfallarna Michelle Karvinen, Linda Välimäki och Venla Hovi har jämte backen Rosa Lindstedt erfarenhet från minst två OS. De kompletteras av yngre stjärnor som Susanna Tapani, Petra Nieminen och Ronja Savolainen.
Damlejonen inleder jakten på en tredje olympisk medalj i den hårda A-gruppen med USA, Kanada och det ryska laget. Minimimålet är en plats i semifinalen eller ett steg längre än i Sotji för fyra år sen då Sverige onödigt tidigt spräckte medaljdrömmen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.