Krigets kalla vanvett
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland ger en författare ut en bok som får en att vilja kasta sig över författarskapet från början, för att se hur teman grott och utvecklat sig. Så är det med Kirsten Thorup.
Tyvärr är det en ingivelse som inte gynnas i dag. Thorups berömda Jonna-serie, som handlar om Danmark efter andra världskriget, en tid när livet förändrades radikalt för olika befolkningsgrupper, särskilt kvinnor, är svår att hitta också på folkbiblioteken.
Kirsten Thorup fick Nordiska rådets litteraturpris för fem år sedan för romanen ”Erindring om kærligheden”, men den har inte getts ut på svenska fast hon räknas som stor och viktig författare.
Nu kan det bli ändring, för hennes nyaste kom på svenska i fjol och har skapat ett sug. Den har en direktöversatt titel, ”Intill vanvett, intill döden”. Man kan tro att den handlar om kärlek, och lite gör den det, men mest handlar den om krig.
Den utspelar sig hösten 1942. Det råkar vara Thorups födelseår, jag lägger in betydelse i det, kriget är en del av hennes generations liv.
Huvudperson är Harriet, dansk krigsänka med två små barn. Hennes man har stridit i Luftwaffe för Finland, ”den sovjetiska invasionen av Finland”, som en rikssvensk recensent får till det, det ger en kalla kårar.
Harriet blir bjuden till mannens militärkamrats och hans danska hustrus hem i München, för att återhämta sig, för att vara nära allt som motiverat hennes älskade mans död. Hon är ifrån sig av sorg. Münchenparet hör till den nazistiska eliten, mannen är befäl på östfronten, propagandan om Stalingrad mullrar i bakgrunden.
Berättelsens start är en kaotisk tågresa, där Harriet är inklämd i en överfull tågvagn, utan utrymme att röra ens på armar och ben. Ingen möter henne, men hon tar sig fram till adressen. Månaderna i huset blir påfrestande.
Harriet är inte uttalad nazist, men inte heller kraftfullt emot ideologin. Hon är en person som vill se saker och ting från olika håll, tänka själv. Så formulerar hon det. Det är en styrka och en svaghet (och en idealisk profil för en romanperson).
Den danska utgåvan kom 2020. Den svenska läser man med Rysslands krig mot Ukraina närvarande i varje rad. Det är blodisande.
Läsaren kastas in i ett totalitärt system, där också till synes intelligenta människor går med på minutiöst hierarkiska system och kritiklös ledarkult. Vardagen infiltreras i minsta detalj.
Hitler är historia, men det jag ser som romanens viktigaste tematik är det inte.
Våldsmaskineriet motiveras och lever av att människor ses som olikvärdiga. Judarna, är avhumaniserade, liksom fienden i öst.
Det är självklart för Gudrun, Harriets värdinna, att se liv som olikvärda. Komplikationer orsakar hennes eget moderskap, ett av barnen uppfyller inte Führerns kriterier.
Värdfamiljen är privilegierad, ett av spänningsstråken blir huruvida de gäller alla livsområden. I alla fall går det att stampa fram ostron och champagne i långa banor för en av de mest obehagliga supéer som nånsin litterärt beskrivits.
Den middagen slutar illa för ett av hembiträdena, ditkommenderad som arbetskraft från de erövrade territorierna. ”Från Ukraina”, viskar en av dem när Harriet mot värdarnas vilja ställer frågor. Om de lever eller dör är egalt för husets folk, det kommer alltid nya.
Kommer Harriet få biljett hem till jul och kunna krama sina barn? Kriget skildras effektivt ur ett sådant perspektiv. Thorup vet också hur man trycker in förvecklingar. Det litterära bygget imponerar.
Romanen har inga kapitel, knappt ens styckeindelning. Men svårläst är det inte, meningarna är korta och utan bisatser, skrivna som i den dagbok Harriet i hemlighet för. Stilen är underkastad stoffet. Nu har du råkat in i detta – ta dig ut med liv och heder i behåll!
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.