Robin Sjöstrand 25.12.2022 05:00

Anna-Lena Laurén vet hur det låter när artillerigranater slår ner. Sedan Ryssland den 24 februari inledde sitt anfallskrig mot Ukraina har hon lärt sig att skilja på inkommande och utgående eld – och när det är dags att springa. Fast ukrainarna struntar ofta i det.

– Ofta går ingen i skydd när larmen tjuter över Kiev. Ukrainarna rycker på axlarna och går vidare med sina liv, säger Laurén som sedan februari bevakat kriget från både den ryska och den ukrainska sidan.

Vi träffas i det värdigt lugna stadsbiblioteket i Åbo och sätter oss vid ett bord i ändan av läsesalen. Här råder tystnad och läsro, men vi sitter i utkanten av tystnaden och pratar – bisarrt nog – om krig. Om krig, förstörda människoliv och stormaktspolitik.

Laurén är Finlandskorrespondent för både Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter. Hon är uppvuxen i Pargas men har sitt liv i S:t Petersburg, som hon kallar för världens vackraste stad.

Där går hennes 12-åriga dotter i finsk skola och håller på med kosackridning på fritiden. Där finns hennes vänner och hennes sociala sammanhang. Där finns hennes dressyrtränare.

Men just nu är allt det i vågskålen och Laurén lever sitt liv tre månader i taget.

– Den ryska staten delar i nuläget ut visum och pressackreditering bara för den tiden, sedan får man ansöka på nytt. Det är egentligen främst tur eller otur som avgör om man får tillstånd, säger hon.

Hon berättar om finländska kollegor som inte fått förlängt visum, om Yles Rysslandskorrespondent som fick vänta länge, väldigt länge. Om det alltid närvarande orosmomentet att kanske inte kunna jobba vidare.

För Laurén innebär de ständiga visumansökningarna att hon får planera kortsiktigt och vara beredd på att tiden i Ryssland kan ta slut när som helst.

– Men det betyder noll och inget jämfört med vad Ukraina går igenom just nu.

Trodde inte på ett anfall i våras

Att hennes jobb skulle påverkas av hotet om ett uteblivet visum finns inte på kartan.

– Då är man inte journalist mera.

Krigets utbrott har förändrat Lauréns liv drastiskt. Också om man bortser från hotet att tvingas bort från hemmet har kriget inneburit nyheter. Laurén har gjort flera resor till Ukraina, vilket i sig inte är något nytt – men nu har hon gått bakom frontlinjerna i ett attackerat land.

Det är där hon vant sig vid artillerielden och där hon sett krigets alla fula ansikten. Hon har mött människor som förlorat allt, sitt liv och mer än så. Det förändrar en människa.

Men om vi tar ett steg tillbaka i tiden, till månaderna innan kriget. Hade hon det på känn?

– Jag trodde inte att de skulle anfalla, inte där och då. Däremot kom det inte som någon överraskning att Ryssland är kapabelt till det här. Det är så ett imperium funkar. Kreml kan vända sig mot oss också, när som helst – även om jag inte tror det. Men allt kan ändras när som helst.

Den attityden är annan än inställningen hos den Anna-Lena Laurén som flyttade till Ryssland 2006.

– Då var jag en ganska stor optimist. Jag var övertygad om att den nya generationen ryssar ville ta landet framåt, och att Sovjet var bortglömt. Och så var det också till viss del, men jag underskattade totalt hur starkt det totalitära arvet är i landet, säger hon.

Om invånarna bara fick resa och se hur andra länder har det, kunde hon tänka då, så skulle de också vilja ha det så.

– Men där hade jag helt fel. Ryssarna reste, de uppskattade andra länder. Men de förstod inte vad de såg. Åtminstone gjorde inte alla det.

Robin Sjöstrand

Hoppet om att Ryssland ska förändras finns fortfarande kvar, men det har draperats med en mantel av hälsosam realism.

– Jag tror inte att landet alltid kommer att vara så här, men för att en förändring ska ske måste det finnas en vilja att ändra sig. Det finns det visserligen också, men de som tänker så är i klar minoritet.

Också för tio år sedan, när Putins grepp om Ryssland inte var lika hårt, fanns tecknen där, menar Laurén.

– Länge rådde sammetsdiktatur i Ryssland. Ännu för bara några år sedan var det okej för någon på bussen att ropa att Putin är en idiot – men inte att ställa upp i val mot honom.

Hon säger att fasaden som landet försökte hålla utåt, att man var på väg mot en demokrati, höll rätt länge. Men nu har den rasat samman.

– Trots det tycker jag att Finland har fört rätt politik gentemot Ryssland under den tiden. Det är bra med dialog, och att helt isolera landet hade inte fungerat bättre.

Tänker på vännerna i Ukraina varje dag

Det är tydligt att Laurén pratar om kriget med en journalists distanserade blick. Hon är skicklig på att ta ett steg tillbaka, bättre än de flesta på att hitta nyanserna och beskriva en helhetsbild som inte bara består av svart och vitt, ont och gott.

Men när jag ber henne att ta av sig journalistmanteln och berätta hur hon upplever situationen som människa, då stockar sig hennes röst.

– Det är bara hemskt. Jag tänker på Ukraina varje dag. Jag tänker på mina vänner där och vad de utsätts för. På alla fina städer som bombas, alla människor som förlorat hem och familj. Det är ett vackert land som Putin håller på att förstöra, säger hon.

Hur går det ihop med att leva i S:t Petersburg, i ett ryskt sammanhang, med ryska vänner?

– Det är klart att det påverkar. Det är inte många i Ryssland som är för kriget, men väldigt få som tycker att landet bär allt ansvar för kriget. Det har lett till en hel del gräl mellan mig och mina vänner – i vissa fall har jag fått besluta att vänskapen är så viktig att vi helt enkelt inte pratar om kriget. Vi vet vad den andra tycker och låter det vara så.

Samma tendens finns också i en stor del av resten av Ryssland. Det existerar egentligen inget gigantiskt enhetligt stöd för kriget, berättar Laurén.

– Alla vill att kriget ska ta slut, men få vill se vad kriget egentligen beror på.

Imponerad av ukrainarnas vilja att kämpa

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har pågått i tio månader. Omvärlden har redan börjat drabbats av krigströtthet – orken att följa med alla vändningar finns inte kvar. Men Laurén säger bestämt att det inte gäller henne.

– Jag tröttnar inte. Men jag har ju hållit på med det här länge och det är mitt jobb. Det är också en personlig fråga, eftersom jag har nära vänner som är drabbade.

Hon är imponerad av hur bra Ukraina klarat av att stå upp mot den stora fienden i öst. Hur ett i tidigare ganska splittrat folk har stått upp som en man och kämpat emot.

– Ukraina är ett framstående land när det kommer till matematik och naturvetenskaper. Deras påhittighet och initiativrikedom har gjort att de står emot Ryssland på många sätt – de kan till exempel ta vara på gamla sovjetiska vapen och förbättra dem. Ryssarna har samma intellektuella tillgångar, men på grund av att landet är toppstyrt har de inte alls samma möjlighet att utnyttja dem, säger Laurén.

Med i ekvationen finns också känslan av att ha rätt.

– Det är otroligt vad man är kapabel till när man känner att man har rätten på sin sida, och det gör ukrainarna verkligen. De ryska soldaterna vet däremot att de inte har rätt att vara i Ukraina. De kanske inte säger något, men de vet det.

Något slut på kriget ser Laurén inte i första taget.

– Inte i vinter eller i vår åtminstone. Läget är för låst just nu. Ukraina vill inte ge sig förrän de har vunnit tillbaka sina områden, och Putin behöver en ordentlig seger innan han kan dra sig ur med äran i behåll.

Samtidigt börjar tiden rinna ut för Ukraina, säger Laurén, eftersom de helst vill återerövra allt som Ryssland har tagit innan några förhandlingar tar vid.

– Det vet att västländerna och Nato kommer att tröttna i något skede och börja trycka på för fred. Innan det händer så vill de ha tillbaka så mycket av sitt territorium som möjligt.

Stallet klår debriefingen i den personliga krishanteringen

Jobbet som journalist i ett krigsdrabbat område är tungt. Laurén har sett otaliga människoöden förstöras, har varit med om en granat som exploderade bara några hundra meter bort, sett civila kvarter beskjutas. Hon har sett sorgen och skräcken i ukrainarnas ögon, döden och förstörelsen i krigets spår. Samtidigt är hon konstant medveten om att de hon rapporterar om alltid har det värre än det hon själv utsätts för.

Det är mycket att handskas med. Hur hanterar du det?

– Vi har möjlighet till debriefing via Dagens Nyheter, men det känns bara dumt att prata krig med någon som inte sett krig. Jag åker till stallet istället. Hästarna är mina bästa terapeuter.

Anna-Lena Laurén var i Åbo för att motta Olavi Paavolainen-medaljen, som delas ut av Olavi Paavolainen-föreningen till den som främjar den samhällskulturella diskussionen och ökar förståelsen för internationella fenomen och strömningar. Det var fjärde gången medaljen delades ut. Den första medaljen gick till Jörn Donner år 2005.

Robin Sjöstrand
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln