”Körsbär i snön” är Sanna Tahvanainens tredje roman som utgår från verkliga kvinnoöden
Sanna Tahvanainen. Foto: Cata Portin
”Körsbär i snön” är den tredje romanen i Sanna Tahvanainens serie som tar avstamp i verkliga kvinnoöden. Den första handlade om drottning Victoria (”Bär den som en krona”, 2013), den andra om Coco Chanel (”Den lilla svarta”, 2016) och den som nyss landat på bokhandelsdiskarna om Sylvia Plath.
Med den här triptyken har Tahvanainen satt sitt definitiva avtryck i vår litteratur. Det känns också underbart uppfriskande att hon lämnar vår egen miljö och hittar referenspunkter som kan tematisera det hon undersöker utanför den.
Det är definitivt för billigt att kalla skildringarna kvinnoöden, romanerna har inga stora biografianspråk. De närmar sig i stället sina objekt med en lyhördhet som sätter spår i själva formen. Berättelsen om Victoria är som klipp med en närgången rörlig kamera, den om Chanel är en berättelse som liknar ett pärlband. Man kan minnas att Chanel tyckte att oäkta pärlor funkade lika bra. En påminnelse för läsaren. Sanningen, hur ser den ut, egentligen?
Konstruerad som ett drama
”Körsbär i snön” är konstruerad som ett drama. Man kan kanske föreställa sig den som en redigerad videodagbok från några veckor i New York, då Sylvia Plath gästpraktiserade på tidskriften Mademoiselle i New York. Bortsett från att det inte fanns video sommaren 1953 då den utspelar sig.
Tiden är viktig – men lika viktigt är själva tilltalet, hur berättelsen tar tag i en och suger in en. Till skillnad från de tidigare böckerna i triptyken har ”Körsbär i snön” att mäta sig med en litterär förlaga, ”Glaskupan”, som utkom 1963.
Åtminstone sju utgåvor har publicerats på svenska sedan 1974 då översättningen kom. Jag har hört personer citera långa stycken ur den utantill. Men Sanna Tahvanainen är inte en författare som besväras av att ribban och förväntningarna är högt satta.
Det är i stället som om det skulle ge henne ett större spelrum.
Tar farväl av 1950-talet
”Glaskupan” är inbakad som en magnet i Tahvanainens berättelse, man känner igen scener som lyfts fram eller glimtar förbi: fotosessionen där sprickan i Sylvias duktighetsfasad bevisligen blir avtäckt, episoden med matförgiftningen, den sunkiga medieprofilen som plockar upp väninnorna på stan, klänningarna som Sylvia låter singla ner från taket på kvinnohotellet där de är inkvarterade.
Men medan ”Glaskupan” arbetar sig vidare till sammanbrottet och återhämtningen, som är bokens tyngdpunkt, låter Tahvanainen sin skildring stanna i New York. Teatraliskt tar Sylvia farväl av 1950-talet, som inte ens hunnit halvvägs, ser fram emot nästa decennium, det ska vara något alldeles annorlunda: ”Jag har en känsla av att jag kommer att blomma då.”
Den repliken är som ett slag i magen för alla som vet hur det gick. Sylvia Plath tog sitt liv 1963, bara en kort tid efter att romanen kommit ut. Men ”Körsbär i snön” är roman som lever sitt eget liv. Den handlar om frihet och begränsning, vad det kostade – och kostar – för en ung kvinna att ta sig fram, att ta för sig, att ta plats.
Hon kallas ”Munnen” för de röda läpparna
Att ta plats kan för en kvinna vara samma som att synas. Då är det bra att ha röda läppar. Boktiteln syftar på en nyans av ett särskilt läppstiftsmärke. ”Munnen” kallas Sylvia av de andra flickorna på Mademoiselle.
Hon har lätt att uttrycka sig, hon har ambitioner. De andra har också lätt att uttrycka sig, men inte nödvändigtvis samma ambitioner, de flesta ser ut att flyta in i den framtid som är utstakad för dem: man och barn och hushållsarbete – och att fortsättningsvis se snygg ut.
Under den här månaden kan alla ändå hoppa lite över skaklarna. Dubbelmoralen när det gäller dating och sex är så internaliserad att just ingen reagerar på den. De vuxna kvinnorna som är mammor eller förebilder kommunicerar inställningen med moralkakor eller tystnad. Tystnaden funkar bäst.
Man gör en sak, visar upp en annan.
Ett spår i ”Körsbär i snön” är den kusliga segregationen mellan könen – vardagsmat på 1950-talet. I spåren av det finns en utsatthet som unga kvinnor har svårt att hantera. Går de över gränsen får de skylla sig själva. Tahvanainen skissar bilder där bilar krypkör utanför kvinnohotellet. Sylvia stiger in i en, berättelsen tycks kräva det.
Romanen sysselsätter sig mycket med kroppen, till exempel unga sorglösa kvinnors vanor att sova med make up, att slarva med hygienen. Och unga desperata kvinnors tendens att göra likadant.
De här skildringarna, och beskrivningarna av kläder som passar eller skaver eller är för dyra, är en vital del av romanen.
Berättelsen suger sin energi ur det konkreta, hur unga kvinnor ser ut när de är ute på skrivuppdrag eller på middag eller roar sig, men också när de är för sig själva på rummet som luktar svett och cigg och mens.
På rummet finns också sömnpillren gömda under madrassen. Att allting upphämtas från 1950-talet tillför också något, en auktoritet som ett redovisat perspektiv ger.
”Körsbär i snön” kan läsas universellt, som historien om den högpresterande unga kvinnan som kommer till vägs ände, historien om vad det kostar att vara smartare än kompisarna, särskilt killarna, hur det är när sex inte tycks finnas på ens egna villkor och ingen berättar varför.
Sylvia Plath i ”Körsbär i snön” är inte en biografiskt definierad person. Jag är många, Sylvior Plathor, säger hon. Hon är pluralis. Det är romanens poäng.
Körsbär i snön
av Sanna Tahvanainen
Omslag: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2019
402 s.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.