Anja Kuusisto 18.04.2018 00:39

Riksdagsledamoten Anders Adlercreutz (SFP) hör till dem som har gått i frontlinjen för kritiken mot asylsökandes bristande rättsskydd. Förra veckan lämnade han och Pilvi Torsti (SDP) in ett skriftligt spörsmål i riksdagen. Han sände också ett pressmeddelande med ett konkret exempel på vad kritiken gäller:
Här finns en irakisk familj på sex personer. Familjens myndiga barn Raneen och Omar avvisas även om asylprocessen för resten av familjen är ofullbordad.
De två ungdomarna avvisas, trots att myndigheterna i Finland är medvetna om att en arresteringsorder väntade dem i Irak, trots att flickan hotas av ett tvångsäktenskap, trots att övriga familjen är här. Finland visar dem porten.
De fick inte ens ta avsked av familjen, skriver Adlercreutz.
Ett förfärligt exempel. ÅU har tidigare redogjort för flera familjer hotade av splittring, såsom en familj där de minderåriga barnen skulle få stanna men föräldrarna avvisas. De fick senare tillfälligt uppehållstillstånd.
Förfärligare är att dessa bara är exempel och allra mest förfärligt är att dessa exempel är de här människornas verklighet.
Och att det handlar om finländska myndigheters agerande 2018.
Innan lagstiftningen om asylsökandes rättsskydd förändrades 2016 var självaste Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ute med varningens ringklocka. Grundlagsutskottet skramlade visst också, man pekade på risker med rättsskyddet.
Men lagen gick igenom.
Den fastställer ett arvode för rättsbiträden, den säger att ett rättsbiträde endast får näravara vid asylintervjun om det av särskilt vägande skäl är nödvändigt. Och den förkortade besvärstiden för ett asylärende från 30 till 21 vid besvär till förvaltningsdomstolar, till 14 dagar vid besvär till HFD.
Att det har förekommit brister i rättshjälpen och till och med juridiska hjälpstyrkor som utnyttjar situationen och hänsynslöst drar ekonomisk nytta av mänskors nöd är klarlagt, bland annat i det mångfaldigt ökade antalet klagomål riktade till Advokatförbundet, vilket HS och Hbl rapporterat om.
En bristande rättshjälp gör utsatta människor ännu mer utsatta.
I de samhällen de här människorna har lämnat är myndigheter oftast inte något de litar på. När de första gången möter våra myndigheter betyder det ett behov av tillitsskapande stöd och korrekt vägledning så att den juridiska processen från den första och så avgörande asylintervjun ska gå rätt till.
Det känns självklart att det borde ligga i vårt lands eget intresse att hellre satsa på kompetent rättshjälp i processens början, än att skapa ett system där besvärsrumban ger utdragna processer och onödigt lidande.
Hellre borde vi snabbare komma underfund med vilka asylsökande som fyller de villkor som krävs för internationellt skydd eller asyl, och låta dem stanna.
Den lagändring som trädde i kraft i september 2016 jobbar i en motsatt riktning – den har skapat en grund för beslut som tummar på kravet om en rättvis behandling, som kritiseras av allt från rättslärda till Unicef, den har blivit dyr och den har skapat en besvärskarusell som ger förvaltningsdomstolar och HFD mycket mer jobb.
Vem kan vara nöjd med en sådan lagändring? Andra än Sannfinländarna i riksdagen och regeringens Blåa, som till sina regeringspartikolleger lyckades föra över smittan av rädsla för en icke önskad invandringsvåg, eller smittan som stramar åt vår asylpolitik så att röster från de främlingsfientligt sinnade skulle garanteras också i nästa val…
I varje fall sänder lagändringen ut signalen: Kom inte hit, det här landet har extremt svårforcerade hinder för asylsökande.
Landet glömde liksom bort att det samtidigt kontinuerligt sänder ut andra signaler, som att nativiteten är på tok för låg och att här råder arbetskraftsbrist i många branscher.
Ett annat av Adlercreutz exempel förmedlades i ett pressmeddelande tidigare i april:
”Det finns ett fall där tre irakier grundade ett företag i Finland och sysselsätter sig själva. Två av dem fick god rättshjälp under asylprocessen och fick uppehållstillstånd. Den tredje fick undermålig rättshjälp och hotas av avvisning. Finland behöver kunnig arbetskraft som kan sysselsätta sig själv, men ändå väljer vi att avvisa människor som helt klart har visat att de vill vara en del av vårt samhälle”.
Citat slut, citat applåderat.
En undermålig rättshjälp kan bli den avgörande faktorn, i ett land där du har inte känner lagstiftningen, du har problem med språket, och förresten, säg vem har inte problem med myndighetsspråket?
Kanske irakierns fall ovan blir ytterligare en besvärsprocess i raden.
Men trots att mängden asylfall har ökat i HFD är det en mycket liten andel av Migrationsverkets beslut som når den juridiska processtoppen.
HFD:s president Pekka Vihervuori säger i HS (4.4.18) i varje fall några trösterika ord i fråga om avvisningar.
Han säger att Migrationsverkets syn på vilka stater som är trygga inte binder HFD, utan att domstolen ”också noggrant följer med vilka beslut som fattas i Europeiska mänskorättsdomstolen, i EU-domstolen och i andra nationella domstolar”.
Det han säger är i och för sig självklart, i en rättsstat.
Hoppas även regeringen lyssnar på honom, och väljer att arbeta för – och tro på – att vi bor i en sådan.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln