Konsten och uppdraget, ett uns privatliv och lite segling
Tredje akten. Tredje delen av Ralf Långbackas memoarer är en diger lunta, en vital text om teatern som kommunikationsform och om regissörens krävande värv.
Innan ridån faller
av Ralf Långbacka
Omslagsbild: Vesa Moilanen
Grafisk form: Juha Lukala
Förlaget Masken, 2017
530 s.
Tredje delen av Ralf Långbackas memoarer heter ”Innan ridån faller”, en tjock och snyggt producerad bok, liksom inramad av två versioner av Lady Macbeth som han regisserat fram i Nyslott respektive Stockholm, avporträtterade på omslagets innerflikar. Det är respektingivande.
Ralf Långbacka är finländsk teaterhistorias grand old man. Men som regissör har han haft uppdrag världen över. Som kännare av Brecht och Tjechov har han också nått långt över våra gränser. ”Innan ridån faller” famnar tiden från 1987 då han lämnat Helsingfors stadsteater fram till 2017.
Den sista regin var Verdis ”Macbeth” för operafestspelen i Nyslott 2013. Första gången han regisserade Verdi där var 1993, men den allra första operaregin var inföll redan i slutet av 1960-talet då Alban Bergs ”Wozzek” sattes upp på Nationaloperan. Det har blivit ett tjugotal operaregier, i allt är Ralf Långbacka de långa linjernas man.
Memoarerna är systematiska och innehåller också en hel del nästan-anekdotiskt material – men det är för strikt teateranknutet för att nånsin kunna uppnå riktigt bra skvallernivå. Först och främst handlar det om konsten, arbetet, uppdraget. Underhållande är det ändå. Framställningen kan mycket väl fungera som källa och riktningsvisare för en förhoppningsvis uppvaknande teaterforskning.
När teaterfolk själva skriver tillbakablickande på sitt arbete infinner sig ofta en viss lite klagande underton. Den får man ta på köpet. Att vara teaterchef och regissör innebär inte bara att ha oavbruten koll och se till att något blir gjort, det betyder också att man ständigt måste jobba för att få en skara mer eller mindre motsträviga människor med på noterna. Publiken, inte minst. Det är jobbets och teaterlivets förutsättningar, det är inget för veklingar.
Vad som blir kvar i åskådaren efter föreställningen är inte lätt att beskriva. Men än i dag börjar det krypa energiskt och lovade i mig när jag tänker på Långbackas Shakespeareföreställningar med Teater Viirus på Kalvholmen utanför Helsingfors på 90-talet. Så kan också liv och teater se ut: lockande och underbart förutsägbart. Jukka Kajavas hyllning av ”Som ni vill ha det” citeras också i boken: ”Det är så att man vill gråta när man lämnar ön, över allt det vackra, och hur teaterkonsten i denna föreställning förs framåt.”
Mest har man kanske tänkt på Tjechov när man tänkt på Långbacka som regissör. Och av Tjechov företrädesvis ”Tre systrar”. Den sista systrar-regin inföll i Vasa 2003, med kedjan Ylva Ekblad, Birthe Wingren och Joanna Wingren, i boken använder han ordet ”durkdriven” om den.
Men tio år tidigare hade Långbackas egen Tjechovparafras ”Olga, Irina och jag” haft premiär på ÅST, som han beskriver som ”ett getingbo, i och med det förestående valet av teaterchef”. Den var minnesvärd för trion i huvudrollerna, Johanna Ringbom, Ulla-Britt Boström och Laila Björkstam, som kritikerna föll pladask för.
Precis allt i ”Innan ridån faller” handlar inte om teater, men det är teatervärlden som får igång den överflödande verbaliteten hos författaren, man ger sig inför den outtröttliga svadan. Om familjen talar han varmt på ett självklart men sparsammare sätt och inte med regissörsrösten. Det finns också ett slags mellanläge – när det handlar om segling. Som seglare får man hålla rodret, men där är den stora regissören elementen man gett sig åt, vinden och vågorna.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.