Konsten (är) att klara strupen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skolteatern kom en gång till vår skola med ”Regeln och undantaget” av Bertolt Brecht. Regi Ritva Siikala. I rollerna en handfull elever från teaterskolan och Sue Lemström. I deras tappning hette den ”Undantaget och regeln”, varför inte, varje generation måste få sätta sin prägel på det de hanterar.
Innan de kom hade jag ingen aning om vad en kuli var, men efter föreställningen visste jag. Vad mer, jag visste vilken position en kuli hade. Brecht och Sue Lemström väckte och vände upp och ner på mig.
I pjäsen förutsätter köpmannen, som har puffran, att kulin som slavar för honom hatar honom och tänker döda honom om tillfälle ges. Så när de gått vilse i öknen på väg mot marknadsplatsen och kulin räcker honom en flaska vatten för överlevnad, tänker han att handen håller en sten, ett vapen. Poff, kulin är död.
Men pjäsen slutar inte där, utan följer upp med en demonstration som visar turerna när köpmannen frikänns. Var gång jag läser om att USA-polis skjutit ihjäl en svart person och åberopat självförsvar tänker jag på Brecht. Såna skjutningar sker inte bara USA, förstås, de kan hända – och händer – närmare oss.
Brecht spelar roll i Vigdis Hjorths roman ”Lärarinnans sång”, där huvudpersonen, Lotte Bøk, undervisar om honom på en konstskolas teaterlinje. Hennes paradnummer är ”Mor Courage”. Studenterna är svårflirtade, minst sagt.
Samtidigt är Lotte objekt i ett skolprojekt, en kille på medialinjen gör examensarbete om lärare på skolan, med inslag från lektioner och hemmaliv – hypotesen är att allt hänger ihop och att den ena biten kan belysa och förklara den andra.
Filmkillen verkar trevande och tafatt, Lotte är inte förtjust över att delta men agerar tillmötesgående. När filmen visas för ett fullsatt auditorium får hon sina oartikulerade onda aningar uppfyllda och sitt livs överraskning. Filmen är hopklippt så hon framstår som konservativ och okänslig, hennes undervisningsmetoder som oacceptabelt hårdföra. Kan det verkligen vara sant?
Vigdis Hjorth är skicklig på att ta oss nära obehaget, så genomgripande att det är svårt att hantera – omöjligt att göra sig kvitt. När läraren Lotte till slut får en reaktion av sina studenter utbrister en av dem förtvivlat som kommentar till en scen av Brecht: ”Olösligt!”.
I de mest lästa av Hjorts romaner handlar det om familjen, om misstro och utanförskap i den närmaste kretsen. I ”Är mor död” (titeln är formad som en fråga, men utan frågetecken) återkommer en vuxen dotter till hemlandet hon lämnat för decennier sedan.
Dottern följde sitt hjärta i kärlek och yrkesval. Hennes konstnärlighet hånades hemma, aktivt av fadern, modern kompade tyst. Men mamman har också ett eget lidande, en fimpad egen längtan, som hon har dolt i alla år. Ett bevis på det tvingas fram till slut, dottern stalkar sin åldrande mamma tills det kommer i dagen.
Det är upprörande, fult också. Och en bit av den pragmatiska mor Courage lägger sig över juristhustrun i fina villan, så som den lägger sig över nära relationer där överlevnad vägs mot överlevnad. I historien med kulin är relationen glasklar, tillsammans med mor C. i trettioåriga kriget börjar allting brinna.
I de nämnda romanerna finns, fastän de utspelar sig i olika miljöer, en sekvens som är identisk. Mamman har klagat på att dottern harklar sig irriterande över läxboken. Döttrarna skriver i dagboken, i respektive roman:
”Jag tror att det är för att halsen är mellan huvudet och hjärtat. Och när jag ska göra läxor, kan jag inte känna hjärtat. Så då låser sig halsen så att hjärtat inte kommer upp i huvudet. Men om jag säger det till mamma säger hon att jag är dum.”
Konsten som ett sätt att klara strupen – den bilden köper jag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.