Filmrecension: Konståkning med attityd
Konståkning. Skådespelaren Margot Robbie gör själv Tonya Hardings piruetter på isen; vackert, och det är skickligt filmat. Antagligen har datorerna varit till hjälp, men imponerande ändå.
I, Tonya
USA 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Craig Gillespie
Manus: Steven Rogers
I rollerna: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Caitlin Carver, Julianne Nicholson, Mckenna Grace
2:00 F12
Dramakomedin ”I, Tonya” berättar ironiskt den sanna (?) historien om konståkerskan Tonya Harding. Och om hennes hemska mamma och misshandlande man.
Dramatiserat dokumeterat från det Tonya lärde sig åka skridsko, konståkning innan hon kunde gå, till det hon är fyrtio och berättar vad som faktiskt hände, incidenten, dagarna före OS i Lillehammer 1994.
Isprinsessan, som inte var prinsessa nog, fick uppleva att hennes passion konståkning är en vit sport. Som Björn Borg; från fel samhällsklass men skickligare i sitt game än någon annan i hela världen. Tonya Harding, femton år, tjugo och fyrtio tolkas hela tiden fabulöst av Margot Robbie.
Filmen börjar som tevereportage. En filmgrupp förbereder och verkställer intervjuer med dem som var med; mamman, mannen, mannens galna kompis. Och Tonya själv. De berättar rakt in i kameran och berättelserna övergår i dramatiserade avsnitt från olika tidpunkter. De dramatiserade avsnitten kan avbrytas genom att skådespelaren plötsligt tittar in i kameran och säger att så gick det inte till. Hon eller han ljuger.
Talar filmen sanning? Vi tvivlar mest hela tiden, men roligt har vi. Det skall till att vara en Craig Gillespie regissör (”Mr Woodcock”, ”Lars and the real girl”) i regissörsstolen för att kunna visualisera hemska handlingar och korkade personer med sådan skruvad humor. Manuskriptet bygger på verkliga dokument, skrivna och televiserade; de fingerade intervjuerna är ord för ord, gest för min reproducerade! Innehållet i ”dramatiseringarna” torde stämma; men allt är filmat genom galghumorns kamerafilter. Och skådespelarna är otroligt skrattretande (retar till skratt); mamma LaVona (Allison Janney), äkta mannen, senare exet, Jeff Gillooly (Sebastian Stan), hans farligt korkade kompis som tror sig vara terroranalytiker.
Än incidenten som det talas om filmen igenom? Mot alla odds (fattigdom, utseende, klädsmak, sisu och punk) får Tonya en chans att representera USA vid OS i Lillehammer 1994. Men hon har en stark medtävlare; Nancy Kerrigan, rik och vacker. Nancys knä blir sönderslaget. Av vem, på uppmaning av vem? Det är den frågan som intrigen i filmen vill få svar på. Så att säga. Det har spekulerats i årtionden, och filmen fortsätter, eller återger. En sak är säker: Tonya fick livstid. Tävlingsförbud för resten av livet.
Filmen ”I, Tonya” återger en exakt tidsbild inte minst med musikvalen; hela filmen är rock’n’roll. Tonya är punk bland pundhuvuden. Att slika människor finns på riktigt. Tonya hade som sagt sisu och attityd. Så också hennes mamma. Punk.
Övriga premiärer
Hevi reissu
Finland 2018
2 av 5 sjärnor
Regi: Juuso Laatio, Jukka Vidgren
Manus: Juuso Laatio, Jukka Vidgren, Aleksi Puranen, Jari Olavi Rantala
I rollerna: Johannes Holopainen, Max Ovaska, Minka Kuustonen, Ville Tiihonen, Samuli Jaskio, Antti Heikkinen, Chike Ohanwe, Kai Lehtinen ja Martti Syrjä
1:32 F12
I en liten by i Lappland övar långhåriga pojkar med Johannes Holopainen i spetsen hårdrock i källaren till hallen där renar slaktas. I tolv år har de tränat, aldrig uppträtt, ingen egen musik.
Slumpens tillfällighet får dem att tro att de skall få uppträda på festival i Norge. Falska nyheten får hela byn är i extas.
”Hevi reissu” är en film med hjärta, om musik och vänskap. Ungdomarna är hyfsade skådespelare som fått sig tilldelade smarta repliker och trivs tillsammans och med kameran. Men berättelsen fokuserar fel. Regissörerna (Juuso Laatio och Jukka Vidgren) har inget sinne för tajmning. Mången scen är barnslig. Naivt att efterapa amerikanska underbältetkomerier. Helheten är pinsamt mindre (sämre) än summan av de många bra idéerna.
En frygtelig kvinne.
En frygtelig kvinde
Danmark 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Christian Tafdrup
I rollerna: Anders Juul, Amanda Collin
1:25
Anders Juul, en vanlig man i trettioårsåldern, träffar Marie (Amanda Collin). De förälskade tu flyttar ihop. ”En frygtelig kvinde”, Christian Tafdrups andra långfilm, är en dansk berättelse om en kvinnas påstådda förödande maktmissbruk. Perspektivet är den ”andligt kastrerade” mannens. Berättelsen är träffsäker. Träffar vad? Igenkänningsfaktorn är hög, alla har vi väl träffat slika par? Dansk kvalitet, rolig och orolig samtidigt, intelligent ty den lämnar analys och eventuella fördömande åt tittaren. Och sällan har en blick in i kameran haft större berättarteknisk kraft.
Death wish
USA 2018
1 av 5 sjärnor
Regi: Eli Roth
I rollerna: Bruce Willis
Bruce Willis spelar kirurg den här gången. Inbrottstjuvar dödar hans fru och dotter. Han tar lagen i egna händer. För att vara regisserad av Eli Roth (”Cabin fever”, ”Hostel”) har filmen lite action men ändå mer än tillräckligt splatter och tortyr, för vanligt folk. Vi trodde länge att filmen var emot den fria vapentillgången, men inte, tvärtom. Sköt och skjut, polis eller inte.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.