Konst på fyra minuter
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Komikern Ted Forsström sa en gång i sin podcast som han håller tillsammans med författaren Kaj Korkea-aho att vem som helst kan skriva en Kent-låt på fyra minuter. Det här blev början till en lek för mig där jag skrivit en ”Kent-låt” om dagen med timern på fyra minuter. Sällan blir mina alster några mästerverk men alltid ibland blir jag positivt överraskad.
Jag ogillar tanken på att det som är konst måste ha tagit länge att göra. Visst imponeras jag av den detaljrikedom som ofta finns i äldre mer traditionella tavlor, hos konstnärer som porträtterar hav så realistiskt så skummet på vågtopparna nästan strittar på museibesökaren ännu 150 år senare.
Men mycket nutidakonst väcker samma känslor av beundran hos mig. På Åbo Konstmuseum kan man till exempel se Stiina Saaristos självporträtt, ”Jätetty” (2011), där allt från åderbråcket på bildjagets ben till ryan på väggen och cigarettpaketet på golvet är så noggrant avbildat att det gör ont i min själ.
Men jag kan få lika ont i själen då jag ser på den typen av konstverk som kan tänkas få utstå kommentaren ”Ett barn hade kunnat göra det där”. Konstverk ska väcka känslor och om de gör det så har konstnären lyckats, punkt slut.
Ett verk som jag ofta återkommer till är Anna Estarriolas installation ”Our weight in ashes is 3.5 % of our body mass, I have ordered my ashes in blue, I want to become blue stardust reaching the moon” (2015) där konstnären räknat ut hur mycket hennes aska skulle komma att väga efter att hon kremerats och sedan skaffat sig lika många gram blått glitter och byggt en pyramid av det.
När jag och en av mina vänner såg installationen på Kiasma år 2016 ifrågasatte min vän varför jag fastnat för ett så ”banalt” konstverk. Det är svårt att förklara, antagligen har det något att göra med hur Estarriola får livet att verka så ironiskt och betydelselöst. Hur länge det tagit henne att göra glitterpyramiden spelar ingen roll för ännu tre år senare ger den mig glädje.
Samma gäller skriven konst: romaner, dikter eller som i Kents fall rocklyrik. Jag får aldrig veta hur länge det tagit att skriva ”Dagen svalnar…” eller ”Dom andra”, men det spelar ingen roll om det skett på fyra minuter, får texten mig att gråta är den alltid konst.
Patricia Torvalds
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.