Konsertrecension: Populäre Julian Rachlin gladde Åbopubliken
Julian Rachlin. Ledde filharmonikerna som bjöd på bekanta klassiker, bland annat Dvoráks älskade cellokonsert.
Torsdagskonserten (repris på fredagen) leddes av Julian Rachlin och bestod av bekanta klassiker, vilket ibland kan vara alldeles på sin plats. Solisten kom denna gång från Kina, cellisten Jian Wang.
Mihail Glinkas (1804-1857) uvertyr till operan ”Ruslan och Ludmila” inledde konserten med fart och fläng.
Blecket startar med ljudliga fanfarer medan stråkarna spelar snabba figurer med fart. Småningom bjuder cellogruppen på ett vackert kontrasterande tema, och hela stycket klingar snyggt och inbjudande, fast själva operan säkert bjuder på tragiska ting i sin tur. Filharmonikerna spelade snärtigt och samspelt
Antonín Dvoráks cellokonsert, h-moll (opus 104) är kanske den mest spelade och älskade i sin genre. Orkestern har sin ovanligt långa inledning med temapresentationer innan solisten får komma till tals, eller snarare tons.
Kinesiske Jian Wang har skördat framgångar runtom i västvärlden med sitt sonora spel, och hans tolkning av h-mollkonserten var som helhet njutbar och tekniskt hur pålitlig som helst. Inte minst i första satsen var det dock ibland svårt att höra Wangs spel över orkestern när den brassade på hårt.
I det avseendet var hörbarheten betydligt bättre i den skira mellansatsen, som spelades med vackra färger och nyanser under Rachlins säkra ledning.
Varje sats innehåller tonsättarens mest snygga melodier, och det gäller också den huvudsakligen snabba finalen. Här förflöt samarbetet riktigt bra. Orkesterns konsertprestation var lyckad, även om vissa små avsteg gjordes. Vad solisten beträffar fanns det några punkter där betoningarna kändes lite annorlunda, men på det stora hela var Wangs interpretation mycket njutbar.
Symfonikonsertens namn syftade förstås på de första takternas ödesmättade fanfarer som startar Pjotr Tjajkovskijs fjärde symfoni, f-moll (opus 36) och som färgar av sig på hela första satsens innehåll. Spelet förflöt till allmän belåtenhet.
Långsamma satsen klingade som sig bör vemodigt men lågmält, och Julian Rachlin dirigerade insiktsfullt. Pizzicatot i stråkarna präglar sats nr 3, scherzot, och det samfällda knäppandet på strängarna lyckades fint. Blåsarna får sin tur snart då stråkarna vilar, och till sist spelar alla tillsammans.
Finalen startade attacca i Rachlins skarpa version, och man märker redan här att humöret har svängt mot mer glädjefyllda tonlägen.
Blecket är i farten igen men godmodigare nu. En god bit in i satsen tar de sig ödesmättade toner igen, och musikerna lystrar till budskapet, men de mörka stämningarna får inget egentligt fäste, så alla bidrar lika glatt till de stormande glada takterna som leder symfonin till sitt durglada slut.
Konserten var som helhet hörvärd, och musikerna kände sin bekanta repertoar utan och innan, varför spelet förflöt bra även om dirigenten inte alltid vände sig just till vissa musiker.
Julian Rachlin fortsätter att vara omtyckt av Åbopubliken, som på torsdagen fyllde snart sagt varje plats i salen.
Ingmar af Hällström
Ödet
Symfonikonsert to 27.9 i Konserthuset
Åbo filharmoniska orkester
Dir: Julian Rachlin
Sol: Jian Wang, cello
Glinka, Dvorák, Tjajkovskij
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.