Hedvig Långbacka 11.04.2023 18:00

När kammarkörerna började dyka upp inom den finländska musikvärlden på 1960-talet var det många kördirigenter och -vänner som inte alls var trakterade av tanken på ensembler på 20–40 sångare.

Skulle nu all repertoar som skrivits för stor kör sjungas anemiskt och illa eller försvinna?

Sedan dess har en rad kammarkörer visat att en kör verkligen inte behöver vara stor till numerären för att kunna sjunga också stora verk: det är kvaliteten på sångarna som avgör.

Nu senast bjöd Ensemble Vida ledd av avgående dirigenten Martin Segerstråle i måndags lyssnarna på klanger i allt från ppp till fff i Sergei Rachmaninovs berömda Vigilia.

I den ortodoxa liturgin sjungs Vigilian kvällen före en helg; nu då kvällen före en vardag. Men Rachmaninov skrev sitt verk med tanke främst på konsertestrader och inte på kyrkor, så tidpunkten spelar mindre roll.

Det som däremot spelar stor roll är sångarnas och dirigentens förmåga att rent och klangfullt utan att tröttna sjunga ett 55 minuter långt verk där ytterstämmorna ställvis går mycket högt (sopranerna) och nästan osannolikt lågt (basarna).

Fina bassångare

I programbladet (med alla texter föredömligt på båda inhemska och med de kyrkoslaviska grundtexterna, tack för det!) citeras en berömd anekdot – en av tonsättarens vänner förfasade sig särskilt över basens stämmor i verket: ”Var skall vi hitta sådana basar! De är lika sällsynta som sparris vid jul”.

Vida har fina bassångare i sina led och kören klarade på det hela taget sin krävande uppgift mycket väl. Martin Segerstråle, som specialiserat sig på musikteater, visade att han är helt hemma också i den romantiska körmusiken.

Han tog vara på all den dramatik som finns i text och musik och lockade fram intensiva och för det allra mesta härligt rena klanger.

Minus för artikulationen

En liten bock i kanten sätter jag för artikulationen. De speciella språkljud, muljeringar och tonande sje-ljud m.fl. som finns i de slaviska språken ger en alldeles speciell stämning till den ortodoxa sakrala musiken. De hördes inte så mycket som jag hade önskat, men det är något som kan fixas till nästa konsert (eftersom jag hoppas att kören, trots Segerstråles avgång, tar upp verket på nytt!).

Kvällens altsolist, Johanna Tikkanen har en stor mezzoklang med en hel del vibrato som passade alldeles utmärkt i den här musiken.

Tenorsolisten Mats Lillhannus tycks kunna göra nästan vad som helst med sin röst – många Åbobor är vana att höra honom sjunga tidig musik oerhört sofistikerat, nu klingade hans röst med kraft och en viss slavisk skärpa som satt just som den skulle!

Ringande mobil störde annars festlig konsert

Tyvärr fick konserten en litet dålig start – just som fantastiskt låga och klingande basso profundo- solisten Henri Savikko intonerade första satsen började en mobiltelefon ringa en munter melodi och det tog ett bra tag innan ägaren lyckats gräva fram den ur sin väska. (Tänk att sådant ännu händer.)

Det gjorde att de två första satserna blev litet oroliga, med en del osäkra insatser, men vid tredje satsen hade osäkerheten försvunnit och för publiken var det sedan bara att njuta.

Ett par sopraner till skulle inte ha skadat, eller ytterligare en tenor för den delen. Men också med den här besättningen, 33 sångare, blev det en fin konsert och en festlig avslutning på påskhelgen.

Hedvig Långbacka

Dela artikeln